Elmbrant anklagar det nyliberala projektet
Sakprosa
Marknadens tyranni – hur vi räddar demokratin
Författare: Björn Elmbrant
Förlag: Leopard
Det skaver i själen. Under tiden jag läser journalisten och författaren Björn Elmbrants nya bok, ”Marknadens tyranni – hur vi räddar demokratin”, uppkommer ett sår någonstans i mitt inre. Det närs ömsom av frustration ömsom av vrede. Understundom känner jag uppgivenhet. Vid andra tillfällen blir jag mer än lovligt misantropisk. Hur i helvete, tänker jag, kan människors trosföreställningar göra att de faktiskt inte vill se orsak och verkan? Någon gång tvekar jag. Är jag kanske själv bärare av dessa ideologiska skygglappar? Man kan säga mycket om Björn Elmbrants senaste bok om nyliberalismens svek. En sak är dock säker. Är man inte så medveten om varför den egna vardagen ser ut som den gör är boken en ögonöppnare. Tror man sig redan ha denna kunskap är boken ändå välbehövlig.
Vad handlar den då om? Det nyliberala projektet har havererat menar författaren. Här är ett axplock från den Elmbrantska haverikommissionen: Det skulle bli billigare med marknadslösningar i välfärden, men miljonerna som skulle komma massorna till del har visat sig hamna i investerarnas fickor. Friheten på jobbet skulle bli större, men kontrollerna har istället ökat i och med införandet av New Public Management. Det skulle bli ett ekonomiskt uppsving för alla, men klyftan mellan rik och fattig har blivit allt större. Vi skulle slippa en förmyndarstat, men har istället fått en marknadsstat där egenintresse, fusk och oredlighet frodas. Vi skulle få bättre sjukvård, men vi har fått en vård som i allt högre grad speglar ett allt tydligare klassamhälle. ”Marknadens tyranni” är en hård vidräkning av det nyliberala projekt som dominerat det politiska tänkandet sedan åttiotalet.
Här finns förstås både vinnare och förlorare. Det är bara slå upp en tidning eller bläddra bland tv-kanalerna så ser vi vilka som tillhör de förra: entreprenörer, miljonärer och miljardärer. Till förlorarna hör de vars reallöner har stått stilla eller knappt ökat alls, men vars livsvillkor har försämrats genom att välfärdssystemen har bantats. Ibland uppmärksammas också de i media: i moraliska uppfostringprogram som ”Lyxfällan” och ”Biggest loser”. För sålunda lyder budskapet hos dem som sjunger (ny-)liberalismens lov: skulden är aldrig någon annans. Det finns inga omständigheter eller strukturer som gör att du befinner dig där du gör. Skygglappar på. Om den ideologiska kartan pekar på det individuellas primat och människan som en i grunden egoistisk och ekonomisk varelse blir samhälle, kollektiv, solidaritet, jämlikhet och altruism begrepp som borde begravas i historien.
Björn Elmbrant tvekar inte att peka ut syndabockar till både höger och vänster. Till de förra har vi en hel kader av ekonomer. Till de senare hör de politiker som lät ekonomer, företagsledare och nyliberala tankesmedjor få problemformuleringsprivilegiet. Vissa socialdemokrater binds av Elmbrant vid en särskild skampåle i helvetet.
I sin politiska analys är boken lika nödvändig som utmärkt. Dess svaghet ligger i de (s)vaga förslagen för att rädda demokratin. Det kanske är det som skaver mest när jag lägger ifrån mig boken.
