GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Elegant, romantiskt och lite tråkigt från Lana Del Rey

Lana Del Rey sjunger vackrare än någonsin på sitt sjätte album, men BT:s recensent är inte helt såld.
Att vara sorgsen och hjärtekrossad är lite av Lana Del Reys signum, men 2019 känns det inte riktigt lika mycket som tidigare.
Att vara sorgsen och hjärtekrossad är lite av Lana Del Reys signum, men 2019 känns det inte riktigt lika mycket som tidigare.
Foto: Pamela Cochrane

Lana Del Rey

Album: Norman fucking Rockwell!
Bolag: Universal
Genre: Pop

Lana Del Rey har alltid verkat tillhöra ett annat decennium, där den svåre James Dean är hjälte och USA är världens bästa land. Hon verkar strunta helt i trender i popindustrin runt henne. Känslan av att vara i en regnig film noir finns även på ”Norman fucking Rockwell!”. Här finns spår som är nästan tio minuter långa och hon gömmer referenser till poeter och författare i textraderna. ”Norman fucking Rockwell!” är inte direkt en publikfriande platta full med enkla hits.

Sångerskans sjätte album är dämpat, svalt och fängslande. Lana Del Rey sjunger bättre än någonsin i de otroligt vackra låtarna ”Cinnamon Girl” och ”Hope is a dangerous thing for a woman like me to have - but I have it”. Hennes röst är lekfullt elegant och vältrar sig i vemod. Hon fångar lyssnaren från första tonen och släpper inte taget efter sista.

Att vara sorgsen och hjärtekrossad är lite av Lana Del Reys signum, och det här är ytterligare ett album med låtar där hon sjunger om hur kär hon är i någon som gör henne illa, men hon älskar dem ändå, för det var ju så fint den där gången, och så vidare. Känns det inte lite dammigt? 2019 tar vi liksom ingen skit. Dumpa, och gå vidare.

Något som också är en stor del av Lana Del Rey är Kalifornien. Alltid solnedgångar, cabbade bilar och USA-romantik. Det syns inte minst i ”Venice bitch” och i albumtiteln ”Norman fucking Rockwell!” som syftar på den amerikanske konstnären som är känd för att fånga amerikanskt vardagsliv. Men jag tycker inte att Lana Del Rey glänser så starkt i sina beskrivningar, något hon annars varit väldigt bra på i tidigare album. Hon har målat upp scener som tagna ur romantiska filmer där någon blir lämnad i ösregnet, men dessa saknas nu. Trots att lyssnaren har chans att höra varje ord, för hon sjunger tydligare än någonsin. Med undantag av ”Fuck it I love you”, där refrängen nästan mumlas ut.

Något som också försvunnit nästan helt, är de tydliga beats hon alltid jobbat med tidigare. Hon har blivit ännu mer singer-songwriter och även det känns, lite tråkigt. Hon har skalat bort för mycket av det som var coolt med henne. Det är ganska långt ifrån när jag blev golvad av henne och hennes hit ”Blue jeans” 2012. Jag njuter av musiken, men jag är inte såld.

Läs mer