Elegant och pedagogiskt om couturens mästare
Fråga efter namnet på den främsta modeskaparen i Paris på 1950-talet och de flesta skulle nog svara Christian Dior. Men man behöver inte ta många steg in i Textilmuseets nyöppnade utställning innan det blir uppenbart att här gäller det att göra en omvärdering.
För det är ju svårt att gå emot en auktoritet som Dior själv när han säger ”Haute couture kan liknas vid en orkester med Balenciaga som dirigent. Vi andra modeskapare är musikerna som följer när han dirigerar.”
Mina förväntningar på Balenciaga-utställningen, inlånad från Victoria and Albert Museum i London, var högt ställda, men jag måste säga att de överträffades, och det med råge. Allt andas professionalism på högsta nivå - det märks att det är experter som skapat utställningen och ägnat stor omsorg om minsta detalj. Och det handlar inte enbart om Balenciaga utan man får ett helt svep genom modehistorien, med alla efterföljare – bland dem Courrèges, Mary Quant och Iris van Herpen.
Utställningen är pedagogiskt upplagd med en ytterfil som går runt hela rummet och där man leds genom Cristóbal Balenciagas liv, från uppväxten i den baskiska fiskebyn Getaria med en mamma som var sömmerska, via skräddarutbildningen och den första egna ateljén i det närliggande San Sebastián och fram till det fashionabla modehuset i Paris med 500 anställda.
Åskådligt demonstreras inspirationskällorna till mycket av det som skulle bli typiskt för Balenciaga och som han hade med sig hemifrån: de spanska kvinnornas svarta spetsmantilj, flamencodansösernas tätt åtsmitande klänningar, tjurfäktarnas korta jackor och de speciella caperna som bars av de många prästerna i det strängt katolska Baskien.
Överallt finns förklarande texter som gör att man klarar sig bra utan guidning. De är koncisa och informativa utan att bli tråkiga – ofta har det smugits in små underhållande kommentarer som gör läsningen extra nöjsam.
Vad som framför allt gjorde Balenciaga stilbildande var att han struntade i det traditionella, figurformade modet och lät fantasin blomma i tygrika, abstrakta kreationer där kvinnokroppen fick rätta sig efter plaggen i stället för tvärtom. Det blev inte alltid så lättburet: den svarta kuvertklänningen från 1967 som man kan se i en av montrarna var så opraktisk att en köpare bekymrat konstaterade att toalettbesök var näst intill omöjliga!
Fullt uppdaterad på Balenciagas karakteristiska svepande linjer, voluminösa tygdraperingar och enorma rosetter finner jag snabbt högaktuella exempel på hur han ännu i dag påverkar modet. Nina Ricci-klänningen som drottning Silvia bar vid Nobelfesten 1995 och som hennes dotter Victoria med klimatsmart fingertoppskänslighet återanvände i år verkar vara närmast en kopia av Balenciagas capekjol från 1956, kompletterad med ryggrosetten från hans amforaklänning, daterad 1960.
Och visst kan man ana Balenciagas ande sväva även över det orange-cerise-färgade tält, signerat Pär Engsheden, som Sara Danius så värdigt skred nerför stadshustrappan i, tydligt markerande att åtminstone hon är still going strong, även om inte själva akademin är det…
