Stefan Eklund: Poesi som tröst och maning till handling
Att vara poet i ett land där förtryck råder är svårt. Jila Mossaed vet. Hon flydde från Iran när den religiösa makten där ville styra hur hon skulle skriva. Om detta berättade hon när hon var hedersgäst vid utdelningen på Borås Tidnings debutantpris för ett par veckor sedan. Hennes poesi och insikter om litteraturens roll för ett folk som är kuvat gjorde stort intryck på den publik som hade samlats på Sagateatern. Hennes resa är anmärkningsvärd; att som 38-åring hamna i ett land där hon inte kan språket, men sedan bli en betydelsefull poet och ledamot av Svenska Akademien.
Att hon någon vecka innan hade varit en av de författare som läste poesi för Ukraina, ett arrangemang av Svenska PEN, förvånar inte. Jila Mossaed ser parallellerna till hennes egen bakgrund. Den fria poesin kan trösta i tider av krig och lidande. Men den kan också få oss som står utanför kriget att vakna, att mana oss till handling.
En av dikterna hon läste var den ukrainske poeten Ilya Kaminskys ”Vi levde lyckligt under kriget”. Kaminsky, som är av judisk börd, lämnade Ukraina för USA under tidigt 90-tal på grund av anti-semitiska trakasserier av hans familj, och dikten är skriven ur ett exil-perspektiv. Den inleds, i Lars Gustaf Anderssons översättning:
Och när de bombade andra människors hus
protesterade vi
men inte tillräckligt, vi gjorde motstånd men inte
tillräckligt.
Och dikten avslutas:
På pengarnas gata i pengarnas stad
vårt stora land av pengar, levde vi
(förlåt oss) lyckligt under kriget.
Här finns en självkritik, eller kanske snarare ett komplext skuldtema, som handlar om att stå utanför ett krig, att se men inte vilja se.
Jila Mossaed har i sin senaste, mycket läsvärda, vackra och slagkraftiga diktsamling ”Orden är försenade” (Bokförlaget Lejd) en dikt på samma tema. Den inleds med orden ”Köer av oskyldiga/i väntan på avrättning” och är en interiör från ett land i skräck. Sedan avslutas dikten med några rader om oss som lever någon annanstans, i vetskap, men tysta:
Vi står och tittar på
Det gör vi dagligen överallt i världen
Vi som vattnar apatiska hjärnor
i våra privata trädgårdar
”Det ryska terrorkriget i Ukraina har andra drivkrafter än religiösa; stormaktsambitioner med strategiska och ekonomiska förtecken. Men poesins möjligheter är desamma.”
I Iran är förtrycket religiöst betingat. Jila Mossaed har i en debattartikel i Svenska Dagbladet beskrivit hur iranska poeter, ända sedan landet erövrades av muslimer på 600-talet, motsatt sig makten och i sin poetiska jakt på sanning och rättvisa förlorat sina liv. Men deras poesi överlever och betyder mycket för de generationer som följer.
Det ryska terrorkriget i Ukraina har andra drivkrafter än religiösa; stormaktsambitioner med strategiska och ekonomiska förtecken. Men poesins möjligheter är desamma och i Ukraina finns, eller fanns, många har flytt, poeter som sätter ord på det hemska som sker. De orden kommer att överleva oss alla och berätta sanningen om kriget. Som när poeten Kateryna Babkina, numera flykting i Polen, skrev dikten ”Evig hågkomst” om protesterna i Kiev som 2013 ledde till dåvarande presidenten Viktor Janukovkijs avgång och ett mer demokratiskt samhälle, men också till många protesterande ukrainares död. Dikten, som nu även talar till det som händer i Ukraina idag, publicerades nyligen i GP och inleds, i Jonas Grens översättning:
När du ligger för döden, kom ihåg
att det goda alltid vinner,
även om det inte tycks självklart från början,
att det åtminstone någonstans finns silverträd och söta floder
och att enbart det du skänker bort, blir ditt för evigt,
även om det är allt ditt ljus:
att kärleken inte gör ont eller skrämmer
trots att du i kärlek grips av oöverstiglig rädsla och smärta.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.