GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: Eiffeltornet är en byggnad som säger allt och inget

Roland Barthes text om Eiffeltornet från 1965 är fascinerande läsning, nu i svensk översättning.
Stefan EklundSkicka e-post
Litteraturkrönika • Publicerad 13 november 2020
Stefan Eklund
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I Paris syns Eiffeltornet var man än befinner sig.
I Paris syns Eiffeltornet var man än befinner sig.
Foto: Thibault Camus

Inför Eiffeltornets byggande protesterade Paris intellektuella elit. I dagstidningen Le Temps publicerades, den 14 februari 1887, en protest ”mot uppförandet av ett onödigt och monstruöst torn i vår huvudstads hjärta.”

Bland undertecknarna fanns författarna Sully Prudhomme och Guy de Maupassant. När väl Gustave Eiffels torn stod på plats två år senare åt ofta Maupassant lunch där eftersom det var den enda platsen i Paris där han inte såg det.

För så är det. Få monument dominerar sin stad på samma sätt som Paris domineras av Eiffeltornet. Det syns var man än befinner sig. Enda sättet att undkomma är att kliva in i det.

Om detta, och vad tornet betyder för Paris, dess invånare och besökare, har författaren och litteraturforskaren Roland Barthes (1915–1980) skrivit en berömd essä, ”Eiffeltornet” (1965). Nyligen kom den på svenska, utgiven av förlaget Faethon och översatt av Daniel Pedersen, som också står för ett lärorikt efterord.

”Få monument dominerar sin stad på samma sätt som Paris domineras av Eiffeltornet. Det syns var man än befinner sig. Enda sättet att undkomma är att kliva in i det.”

Barthes text är fascinerande. Han vänder och vrider på Eiffeltornets funktion som ett tecken; ”Det är omöjligt att fly från detta rena – nästan tomma – tecken eftersom det vill säga allt”.

Just tomheten i Eiffeltornet – det föreställer ju ingenting, är inte byggt med en konstnärlig ambition – gör att tolkningsmöjligheterna av det är outtömliga. Roland Barthes skriver att ”tornet drar till sig mening likt åskledaren drar till sig blixten”.

Ingenjören Gustave Eiffel försvarade sitt torn, som byggdes inför en världsutställning för att fira 100-årsjubiléet av franska revolutionen, med att framhäva den vetenskapliga nytta som tornet kunde göra: aerodynamiska mätningar, studier av hållbarhet i material, metereologiska observationer och så vidare. Barthes håller för all dem med om det men tycker att den användbarheten framstår som ”futtiga” i jämförelse med Eiffeltornets ”formidabla myt, den mänskliga mening det fått i hela världen”. Hur har det gått till? Jo, det är just tornets tomhet som gör det. Den enorma stålkonstruktionen är perfekt som mottagare för allehanda mänskliga projektioner. Tornet är ingenting, skriver Barthes. Det finns ingenting att se i tornet, men det tar emot mångdubbelt fler besökare än exempelvis Louvren med alla sina konstverk.

Roland Barthes, fransk författare och litteraturforskare.
Roland Barthes, fransk författare och litteraturforskare.
Foto: Henri Cartier-Bresson

Barthes går igenom – lustfyllt som alltid när han beskriver samtida fenomen, han läste verkligen världen – tornets betydelser. En praktisk användning finns, det medges. Man ser Paris ovanifrån om man går upp i det. Men tolkningarna? De är otaliga. En fallossymbol, förstås. Ett sentida Babels torn som pekar på mänskligt storhetsvansinne. Ett tomt tecken som aldrig åldras eftersom kommande tider alltid kan låta det symbolisera sina framsteg; flyg, radio, television...

Författarna och konstnärerna som protesterade mot bygget av Eiffeltornet hade både fel och rätt. Ja, tornet är onödigt i sig självt. Det har inget konstnärligt värde. Men det är denna avsaknad av betydelse som är dess kvalitet, i sin funktion som spegel för alla tider och alla tiders människor. ”Tornet är allt som människan förlägger där och det är oändligt”, skriver Roland Barthes.

Och visst, när man tänker efter – få monument i världens städer, stora som små, är så generösa gentemot sina betraktare.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.