Dyngrak Trump i legoland
Herr Puntila och hans dräng Matti
Av: Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki
Regi: Pontus Stenshäll
Medverkande: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Marie Delleskog, Johan Hafezi, Frida Linnell, Nina Dahn
Scenografi: Pontus Stenshäll och Richard Andersson
Dramaturg: Joel Nordström
Scen: Göteborgs Stadsteater
Det verkar som om Pontus Stenshäll satsat på att skaffa sig fribiljett till Guantanamo genom att låta Donald Trump i Lisa Lindgrens välmaskerade och överraskande porträttlika gestalt överta rollen som herr Puntila, den finske storbonden som kunde vara en nog så trivsam prick i berusat tillstånd men i nyktert skick var en lynnig och elak skitstövel. Nu tror jag inte den här vrövliga och övertydliga satiren alarmerar Pentagon, i sin strävan att från scenen deklarera varje rättänkande människas olust inför den patetiske figuren i Vita huset blir pjäsen alltför jämnstruket demonstrativ.
Inledningsvis finner vi Puntila på krogen, där han plakat full försöker hälla upp sprit ur boxvinsboxar. Han siktar noga med missar och det blir en jättepöl på golvet som han sedan ramlar i. I bakgrunden en väldig Stars and Stripes – vi får absolut, absolut, inte missa att Trump är ett svin. Sedan går ridån ner och dans utbryter. När ridån åter går upp fylls scenen av ett kolossalt legobygge, av nu fullt begriplig anledning försett med skylten Puntila Towers.
I den pjäs som heter ”Herr Puntila och hans dräng Matti”, och som skrevs av Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki försiggår ett maktspel mellan Puntila och Matti, där den senare med både lust och list manövrerar sin arbetsgivares pendling mellan jovialisk fylla och hotfull nykterhet. Här händer inte detta, Puntila är lika oberäknelig och lika intill medvetslöshet redlös hela tiden. Det blir faktiskt lite tråkigt. Mot honom/henne står Matti, en tunn och blek, nästan eteriskt ömtålig gestalt, så fint spelad av Ika Nord. Kontrasten mellan honom/henne och Puntila/Trump kunde inte vara större. Låt gå för ambitionen att visa skillnaden mellan ett tyranniskt odjur och en människa, men det hade nog varit till fördel för upplevelsen av pjäsen om också Puntila någon gång fått mänskliga drag.
Pjäsens estetik är alltså dekonstruerande, originalpjäsen förlorar sig i bakgrunden medan en självreflekterande, kommenterande och ironisk handling på metanivå går in i och ut ur den. När ridån gått ner, och det gör den ofta, förekommer intervaller med gestisk dans, eller som en bit in i andra akten, sång. Och inte lite heller. Medan pjäsen bakom ridån känns alltmer förlorad sjunger skådespelarna glatt ”A Working Class Hero”, ”The Winner Takes it All”, ”Working 9 to 5” och något mer som jag dessbättre glömt.
I våras spelades Molieres ”Lärda kvinnor” på Stadsteatern, där huvudrollerna skickligt maskerats till Ebba och Horace. Nu fortsätter alltså teatern på maskeradspåret, som nu förhoppningsvis hunnit till vägs ände. Det är bra att försöka vara samtidsaktuell och relevant, men när det sker till priset av att man måste tappa pjäserna på deras egen dramatiska bärkraft är det problematiskt. Och det finns anledning att förmoda att publiken faktiskt själv kan vara i stånd att dra paralleller mellan en ond karaktär i en pjäs och en sådan i verkligheten.
Så nej, det är för mycket som känns fel med den här uppsättningen.
