Annons

Dylan tar berättandet till nya nivåer

Mångsidigheten i lyriken växer när musiken talar tyst, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Bob Dylans album ”Rough and rowdy days”.
Skivrecension • Publicerad 17 juni 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Bob Dylan.
Bob Dylan.Foto: William Claxton

Bob Dylan

Genre: Singer/songwriter

Album: Rough and rowdy days

Bolag: Columbia/SME

Åtta år sedan föregångaren ”Tempest”, men nu är Bob Dylan tillbaka med nyskrivna ”Rough and rowdy days”. Ett album som flanerar, drömmer sig bort och låter berättandet ta täten. Här märks inga forcerade svängningar, onödiga pålägg eller höga trösklar. Det enkla och känsliga ger istället tillgänglighet. Lite som att Dylan hittat hem och bjuder till bords.

Han vågar lita på det stilla, avskalade, snarare än att förklä låtarna i bredaxlade kostymer. Även när soundet övergår till att bli repetitivt vilar ett driv i botten, och mångsidigheten i lyriken växer när musiken talar tyst.

”Storheten ligger i att Bob Dylan blickar både framåt och bakåt och på något vis klarar av att berätta både sin egen och andras historia. Samtidigt.”
Annons

Allt detta märks redan i den inledande och drömska singeln ”I contain multitudes” där Dylan lugnt konstaterar: ”I go right to the edge, I go right to the end. I go right where all things lost are made good again. I sing the songs of experience like William Blake, I have no apologies to make. Everything's flowing all at the same time, I live on a boulevard of crime. I drive fast cars, and I eat fast foods. I contain multitudes”.

”Rough and rowdy days” är inget uttalat konceptalbum, gömmer ingen tydliga teman, samtidsskildringar eller politiska kommentarer. Storheten ligger istället i att Bob Dylan blickar både framåt och bakåt och på något vis klarar av att berätta både sin egen och andras historia. Samtidigt.

De rena folkgitarrerna varvas med blues. Inte särskilt fantasieggande i sig, men Dylan skruvar ner tempot till den grad att musiken tvingas streta och arbeta sig framåt. Ett effektivt sätt att skapa markörer, även om spår som ”False prophet” och ”Goodbye Jimmy Reed” blir väl segdragna i längden.

Särskilt segdragen är, ironiskt nog, inte den avslutande, pianoprydda och nära sjutton minuter långa ”Murder must foul”. En tonsatt dikt där Dylan pratsjunger om 60-talet, med utgångspunkt i Kennedy-mordet och vidare till referenser som Beatles, Woodstock, Aqurian Age, Wolfman Jack, Etta James, Stevie Knicks och mycket mer. En livsberättelse, men utan kladdig nostalgi. Kanske är det, som många spekulerar, faktiskt fråga om ett avskedstal från den nu 78-årige poeten och Nobelpristagaren. Kanske. I så fall avslutar han med flaggan i topp.

Karin GrönroosSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons