1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Dylan tar berättandet till nya nivåer

Mångsidigheten i lyriken växer när musiken talar tyst, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Bob Dylans album ”Rough and rowdy days”.
Bob Dylan.
Foto: William Claxton
btbtbtbtbt

Bob Dylan

Genre: Singer/songwriter
Album: Rough and rowdy days
Bolag: Columbia/SME

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Åtta år sedan föregångaren ”Tempest”, men nu är Bob Dylan tillbaka med nyskrivna ”Rough and rowdy days”. Ett album som flanerar, drömmer sig bort och låter berättandet ta täten. Här märks inga forcerade svängningar, onödiga pålägg eller höga trösklar. Det enkla och känsliga ger istället tillgänglighet. Lite som att Dylan hittat hem och bjuder till bords.

Han vågar lita på det stilla, avskalade, snarare än att förklä låtarna i bredaxlade kostymer. Även när soundet övergår till att bli repetitivt vilar ett driv i botten, och mångsidigheten i lyriken växer när musiken talar tyst.

quote
Storheten ligger i att Bob Dylan blickar både framåt och bakåt och på något vis klarar av att berätta både sin egen och andras historia. Samtidigt.

Allt detta märks redan i den inledande och drömska singeln ”I contain multitudes” där Dylan lugnt konstaterar: ”I go right to the edge, I go right to the end. I go right where all things lost are made good again. I sing the songs of experience like William Blake, I have no apologies to make. Everything's flowing all at the same time, I live on a boulevard of crime. I drive fast cars, and I eat fast foods. I contain multitudes”.

”Rough and rowdy days” är inget uttalat konceptalbum, gömmer ingen tydliga teman, samtidsskildringar eller politiska kommentarer. Storheten ligger istället i att Bob Dylan blickar både framåt och bakåt och på något vis klarar av att berätta både sin egen och andras historia. Samtidigt.

De rena folkgitarrerna varvas med blues. Inte särskilt fantasieggande i sig, men Dylan skruvar ner tempot till den grad att musiken tvingas streta och arbeta sig framåt. Ett effektivt sätt att skapa markörer, även om spår som ”False prophet” och ”Goodbye Jimmy Reed” blir väl segdragna i längden.

Särskilt segdragen är, ironiskt nog, inte den avslutande, pianoprydda och nära sjutton minuter långa ”Murder must foul”. En tonsatt dikt där Dylan pratsjunger om 60-talet, med utgångspunkt i Kennedy-mordet och vidare till referenser som Beatles, Woodstock, Aqurian Age, Wolfman Jack, Etta James, Stevie Knicks och mycket mer. En livsberättelse, men utan kladdig nostalgi. Kanske är det, som många spekulerar, faktiskt fråga om ett avskedstal från den nu 78-årige poeten och Nobelpristagaren. Kanske. I så fall avslutar han med flaggan i topp.

Läs mer

Borås

Avvärjde brand – och utrymde lägenhet med sju barn

Leylas snabba agerande hyllas nu av räddningstjänsten

Borås

BROTT: Locket på om helgens skjutningar: ”Det kommenterar jag inte”

Både åklagare och polis är mycket förtegna.

Inpass från vänster

Stjernkvist: En bred uppgörelse är möjlig

Partierna har uppenbarligen kommit en bra bit på väg mot ett regelverk som gör det möjligt.

Sport

Elfsborgsprofilen klar för Kronäng

Kronäng värvar ytterligare en profil

Sommar i P1

En förväntad resa genom odlingens värld

Sara Bäckmo sommarpratar

Ledare

LEDARE: M borde veta bättre

Moderaternas vägval är beklagligt. Sverige behöver en migrationspolitik som är både stabil och rättfärdig.