Drabbande om när kvinna letar efter sitt barns far
Fartygets ögon
Roman
Författare: Roy Jacobsen
Översättning: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts
En kvinna virar in sitt barn i en sjal och fäster det mot sitt bröst. I handen har hon en resväska, som ganska snart byts mot en ryggsäck. Så med tyngd både fram- och baktill påbörjar hon sin vandring i ett sårat efterkrigsnorge. Från yttersta havsbandet till fjälltrakterna in till Sverige går hon för att söka barnets fader, en ryss som lyckats fly från nazisterna.
Det är en fantastisk skildring, storslagen, avskalad men ändå så doft- och ljudrik. Naturen runt kvinnan speglar ofta hennes eget inre; den tysta fjällvärlden, de små och stora samhällen som försöker hämta sig från ockupationen.
”Att vandra är att gå långsamt, att tänka tankar långsamt – och färdigt.”
Och människor. Överallt möter hon människor som först förnekar att de sett barnets fader gå förbi. Efter ett tag går de med på att berätta. Sanningen är svår för flera att hantera; man kan ha varit överlöpare och behöver gömma sig för sina egna landsmän. Man kan också aktivt ha varit en del av motståndsrörelsen och behöver därför bearbeta sina egna upplevelser innan de förmedlas till andra.
Det här är en vilsam bok, trots ett drabbande innehåll. Något har det att göra med själva vandringen; det är som det sakta gåendet krupit in i romanens rytm och form. Att vandra är att gå långsamt, att tänka tankar långsamt – och färdigt. Och själva rörelsen är en bearbetning i sig. Så medan kvinnan vandrar bearbetar hon sitt liv och finner slutligen korsväg där hon antingen kan gå framåt eller bakåt.
