Djupt mångfacetterad historia som berör alla samhällets lager rasism
Pjäs: Nationen
Var: Backa Teater
Längd: ca 4h och 40 min inkl 2 pauser
Spelas till och med: 28 dec
Av: Eric de Vroedt
Översättning: Andreas Boonstra
Regi: Beata Gårdeler
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Skådespelare: Adam Sheik Abdullahi, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Doreen Ndagire, Babi Nokrach, Ylva Olaison, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf
Kompositör och musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Nahlin, Bo Stenholm
Filmfotograf: Andrea Grettve
Mask: Josefin Ekerås
Ljus: Anna Wemmert
Ljud: Niclas Ericsson, Simeon Hillert, Jonas Redig
Video: Tomas Heyman
Dramaturg: Stefan Åkesson
Regiassistent: Felici Stjärnsand
Illustration: Kirsti Abrahamsen
Den elvaåriga pojken Ismaël (Adam Sheik Abdullahi) har försvunnit. På Göteborgs gator har raskravaller brutit ut. Är det den rasistiske polisen (Ulf Rönnerstrand) som skadat pojken? Den pedofilmisstänkte politikern (Ove Wolf) som rövat bort honom? Den biologiska mamman (Doreen Ndagire), för att få sympatier? Halvbrodern Damir (Nemanja Stojanović), är han så orolig som han verkar, eller har han lockat sin bror till extremism? Ligger de excentriska fosterföräldrarna (Ylva Gallon och Rasmus Lindgren), eller den försvunna fadern bakom försvinnandet? Som en spöklik ciceron dyker youtubern The Bear – Kristina Issa, också uppsättningens sångerska – upp ibland och lämnar brödsmulor för de sökande att följa. Alla är misstänkta, ingen är oskyldig. Samtidigt, molande i bakgrunden, byggs Göteborgs första ”gated community”, här kallat Safe City, upp – en orwellsk oas för de som vill skydda sig genom att stänga resten av världen ute, och själva ständigt stå under bevakning.
Pjäsen visas först på en stor skärm. Gradvis öppnas scenen upp och scenografin rör sig lika dansant som skådespelarna för att skildra två, tre, ibland fyra scener samtidigt. Dramat är uppbyggt som en serie, med ett briljant snyggt intro om inleder varje avsnitt. Faktum är att allting som berör denna pjäs, om ni ursäktar, är jävligt snyggt. Skådespelet, i regi av Beata Gårdeler, blir allt djupare och närmre i takt med att pjäsen blir det (helst vill jag kasta hyllande adjektiv på varje skådespelare, men tyvärr finns inte plats för det). I slutet är skärmarna helt borta och vi, publiken, har flyttat oss och sitter bara några meter från crescendot.
Dramat är inte särskilt subtilt i sin samhällskritik och de få skratt som bjuds fastnar i halsen. Politiker från alla läger, människor från alla religioner och bakgrunder, alla kastar de anklagelser på varandra och ingen av dem står utan skuld. Utom möjligen pojken, barnet. I en särskilt vidrig del förvandlas vi till publik i en talkshow där den försvunne pojken diskuteras. Skyltar talar om för oss när vi ska skratta eller säga ”ooh”. Som de följsamma åskådare vi är till världens, närområdets, ohyggligheter.
Det är en djupt, djupt mångfacetterad historia som berör alla samhällets lager rasism, och som tycks tala om en framtida socialdarwinistisk dystopi, där skyddande, övervakande teknologi blir ytterligare ett led i mänsklighetens självförvållade undergång.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.