Kultur

Det fulaste hos människan kommer fram på Folkteatern

teaterrecension Artikeln publicerades
Misantroperna handlar om tro och tvivel, sanningar och lögner.
Foto: Mats Backer
Misantroperna handlar om tro och tvivel, sanningar och lögner.

Misantroperna

Plats: Folkteatern i Göteborg

Manus och regi: Jens Ohlin

Medverkande: Amed Bozan, Andrea Edwards, Nina Haber, Sanna Hultman, Benjamin Moliner, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Shirpey, Sara Wikström och Emma Österlöf

Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin

Assisterande scenografi ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kostym: Matilda Hyttsten

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Dramaturg: Magnus Lindman

Längd: 2 timmar 45 minuter

Spelas till 23 april

Jens Ohlins ”Misantroperna” är slipad med förvriden humor som vilar på en kolsvart botten. Bella Stenberg har sett en surrealistisk och säregen uppsättning.

Så kallade sanningssägare finns det gott om. De som i sitt eget tycke vågar se verkligheten som den är och vägrar låta sig luras. Andra uttalar sig som om de skulle skapa sanningen. Det sägs också att det finns lika många sanningar som det finns människor.

Det är enkelt att knyta an tematiken i Jens Ohlins nyskrivna ”Misantroperna” till en polariserad samtid med fake news och filterbubblor, inte minst i teasern där Nina Haber leker aggressiv ”medborgarjournalist” instängd i en bil. Stämningen kvarstår i scenuppsättningen men referenserna är vaga. Handlingen tar plats i ”den bästa av kommuner”, där alla tror gott om varandra och pratar på alexandrinskt versmått. Alla inkluderas men Alice (Haber) vill inte bli inkluderad, särskilt inte på rim. Hon dyker ner i det kommunala kaninhålet för att avslöja hyckleriet. Misstron är smittsam.

Ohlin inspirerades till en början av Molières ”Misantropen” (1666), men bara sanningstemat och rollfigurernas namn finns kvar. Skådespelarna har groteska inslag: en Frankensteins monster-kropp, fula tänder, extrema röster, konstlad kroppshållning, kommunordförandens soldatlika kläder. Haber ger Alice en svidande trotsig och misstroende tonårsblick. Andrea Edwards som lillasyster Philinte är läskigt sminkad som porslinsdocka möter sliten tant. I en uttrycksfull barnklänning bär hon runt på en gosedjurskanin med raspig Stockholmsröst. På många sätt är Edwards föreställningens centrum. Sanningens offer och en förlorad barndom.

En sparsmakad men snygg scenografi låter scenen vara en enda stor trappa med en plattform vid sidan och trappsteg i silhuett längst upp. Ljussättning och musik, lånad från film, tv och ett filmbolags välkända signatur, förstärker känslan av surrealism och skräck.

”Jag är en bra man”, upprepar pappan, utan att övertyga.

Sanningens kärna blir en dubbelhet. Hur det som ytligt visas upp kan dölja motsatsen. Sprickorna är tydligast hos Oronte (Benjamin Moliner), barnjätten med dålig impulskontroll. Annat kommer fram så småningom. ”Jag är en bra man”, upprepar pappan, utan att övertyga.

Många repliker är tydligt skrivna för att få publiken att skratta. Även versmåttet används för komisk effekt. Goda intentioner blir floskler och populism. Konspirationsteorierna växer och humorn är kolsvart. Inte minst som offer och förövare är samma personer. Eller tvärtom.

Länge tror jag att exakt vad som är ruttet i kommunen ska förbli oavslöjat, för att addera till det absurda, men det sker genom ett påstående kamouflerat som en fråga. Den korta andra akten börjar farsartat för att sedan kasta sig mellan ytterligheter. När ytan väl krackelerat dröjer det inte länge innan det allra fulaste hos människan kommer fram. Och till och med radikaliseras.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.