Debutanterna mötte elever på Bäckäng

Hur kändes det att släppa en bok?

– Jag tycker faktiskt inte att det var jättekul. Den där känslan av seger och att komma i mål kom för mig när boken växte fram. När den sedan blev antagen av förlaget och under väntan på att den skulle komma ut kände jag mig jättenervös och blottlagd. Jag vill tillbaka till skrivsituationen, lite som Gollum som vill ha tillbaka sin ring.

Har ditt liv förändrats sedan boken kom ut?

– Nej, det är ganska mycket som tidigare. Jag jobbar precis som jag gjorde innan även om jag också får vara med om saker jag aldrig har varit med om förut. Den stora brytpunkten kom redan när jag började skriva målmedvetet.

Hur tätt inpå varandra skrev du de olika novellerna i boken?

– Det är väldigt olika. Vissa har hängt med länge, andra kom med strax innan boken trycktes. Vissa noveller har delats upp och blivit två-tre nya noveller och andra texter har slagits ihop. Det har varit mycket copy+paste.

Boken förstärker stereotyper och fördomar om norrlänningar. Hur ser du på det?

– Boken innehåller stereotyper och många av dem är sanna. Många läsare tänker nog vilka idioter det verkar bo i Malmfälten, men den är skriven för människorna på orten och inga andra. Det här är stereotyper som inte har varit en del av konsten och som jag vill lyfta upp och behandla.

I boken märks kritik mot hur vi lever i söder. Hur menar du?

– Storstäderna genererar ett särskilt sätt att leva som inte är så snällt mot planeten. Visst finns det statusjakt i Gällivare, men den är inte lika närvarande som i söder. Norrbotten kan erbjuda ett annat sätt att tänka och det ville jag dela med mig av.

Vad kan bli bättre?

– För 100 år sedan var det kollektivet som gällde och man hjälpte varandra på ett annat sätt än i dag. Jag hoppas att äldre idéerna kan kombineras med dagens fördelar för att få ett varmare samhälle.

Hur såg skrivprocessen ut?

När jag började skriva hade min fru och jag precis fått en dotter som jag skulle ta hand om samtidigt som jag skrev. Men det går inte att göra samtidigt, så efter ett tag fixade vi en nanny som tog hand om barnet fyra timmar per dag medan jag satt och skrev på ett bibliotek. När man till slut satt med flera hundra sidor var det dags att börja gallra och det var det som var det jobbigaste.

Har du kommit på allting själv?

Jag kommer inte ihåg exakt, men det växte fram. Det är som när man täljer en gubbe eller målar och man efter ett tag ser om det är en kvinna eller man som framträder.

I boken berättar Yousef själv om mordet han anklagas för på ett sätt, men hans pappa på ett annat. Vilket är rätt?

– Poängen är att jag har gjort det oklart om han är delaktig i mordet eller inte. Det är upp till läsaren att välja hur man tolkar det. En jagberättare i en historia är alltid opålitlig för det är bara berättarens egen tolkning som läsaren får reda på.

Var det självklart för dig att skriva ett olyckligt slut?

– Någon sa att hon önskade att de skulle bli kära i boken. Det är som att samtiden inte står ut med ett olyckligt slut utan kräver försoning. Själv är jag provocerad av att man förväntas vara så oerhört lycklig, om mormor ringer och frågar hur det är och jag bara svarar ”okej” så blir hon orolig.

Vad är lycka?

–Det räcker inte med att må bra, man ska må oerhört bra, och som ung kvinna peaka kring 27, med fritid, relationer och yrke. Men hade du frågat någon på 20- och 30-talen hade de nog haft lägre krav på ”lycka”.

Är det en Tinder-roman? Tinder nämns ofta i början men försvinner sedan.

– Ingen kallade Strindbergs böcker för ”telefonromaner” fast han nämnde dem och de var hans tids nya kommunikationsteknik.

Det är nästan ingen dialog. Varför?

– Det blev bäst så för mitt syfte. Jag ville skapa klaustrofobi och bara följa Annas inre. Dialog är kul att skriva, men att släppa in andra perspektiv skulle ge läsaren luft, lätta på det trånga.

Anna skiljer sig men hamnar ännu mer i skiten. Ändå verkar Jens och Ivar, maken och älskaren, båda snälla?

– Anna skulle säkert få göra vad hon vill, ingen försöker styra henne. Det är bara att hon inte vet vad hon vill. Och det är nog vanligare än vi tänker oss. Det är Jens som drar sig ur förhållandet först, och ur hans perspektiv: hur kul är det att leva med någon som är vag och viljelös?

Boken är ganska jobbig att läsa?

– Ja, jag vill ju inte att någon ska tycka ”å gud så mysigt det vore”. Utan mer ”Akta er! Gå inte på det här!”.