Christine and the Queens klär allvaret i show
Christine and the Queens
Scen: Azalea
Tid: 60 minuter
Bäst: Intranquillté
Sämst: Den till en början fåtaliga publiken.
Med dans, glädje och normkritiska budskap skakar Christine and the queens liv i Way out Wests regntyngda besökare.
”Can’t believe it stopped raining, look at that – blue skies! And look at you all, already dancing". Ja. Så är det. Héloïse Letissiers stjärnglans sträcker sig numera långt utanför hemlandet Frankrikes gränser och varken regn eller blöta festivalbesökare klarar i längden av att stå emot hennes dansanta, normkritiska och genuspolitiska electropop. I rollen som alter egot Christine, och med inspiratörer som Michael Jackson, Laurie Anderson och koreografen Pina Bausch har hon lagt grunden för ett performance som siktar högt. Både vad gäller det musikaliska och politiska.
Där många andra genrekollegor backar för allvarligare budskap och teman, till förmån för outspädd hitpotential så har Letissier alltså valt en annan ingång. Och under spelningen på Way out West visar det sig snabbt att det ena inte behöver ta ut det andra.
Redan från den inledande, mycket bombastiska Comme si on s’aimat är det full fart på scenen. Dansarna svärmar med och kring Christine, samtidigt som hon klarar av att leverera låtar och sång i stort sett oklanderligt och med uppenbar glädje. Framträdandet är tveklöst ett av festivalens mest energiska och de ofta tunga budskapen omvandlas på så vis till drivmedel och kämparglöd.
Som mest effektfullt blir det i de fartfyllda numren, men även drabbade och mer avskalade titlar som Saint Claude berör. Starkt.