BT:s kulturstipendiat: ”Att skapa musik, det är lite som ett lyckorus”

Det är mellandagar. Många är lediga och inne på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm är det nästan helt tomt på folk. I slutet av en korridor, i ett ljust men avskalat musikrum med bara ett piano, en dator och några högtalare sitter August Petrén. Här har han ägnat många och långa dagar sedan han började studera musikproduktion för ett och ett halvt år sedan. Men musiken – den har hängt med hela hans liv.

– Att skapa musik, det är lite som ett lyckorus. För man är så van vid att höra musik, men att göra den själv, det är en annan känsla. Vi hade ett elpiano hemma när jag växte upp, och jag minns att det fanns förinspelad musik i det som man kunde styra och den känslan var bara wow. Jag började plocka ur och hitta melodierna i det och jag minns att jag sprang till mamma och pappa och bad dem lyssna. Det var en obeskrivlig känsla, säger han.

Att August Petrén skulle hålla på med musik var aldrig någon fråga. Det har helt enkelt aldrig funnits något annat som lockat honom. Hans första minnen handlar om att springa fram till stereon och slå på Mozart. Den första egna musiken skrev han bara några år gammal.

– Jag skrev melodier och kallade dem saker från att jag var typ fyra. ”Stora älgkliv” hette en, det var min första stora ”hit”. Men när jag var lite äldre, sju-åtta år, så var det inte bara tre toner utan riktig ackordsföljd och något som faktiskt lät som en låt.

Huvudinstrumentet var alltid piano. Vid elpianot hemma hos föräldrarna i Parkstaden hänge August Petrén nästan jämnt. Som barn drömde han om att bli en ny Robert Wells, och åka på turné som pianist. I tonåren tog rockmusiken över – i alla fall ett tag.

– Jag ville bli rockstjärna, ja du hör ju, det var orimliga drömmar. Jag hade en rebelltid. Klassisk musik var inte coolt nog längre, jag tröttnade på piano och ville spela elgitarr. Då började jag skriva sådana låtar och spela i band. Det var ju så jag umgicks med folk från sexan till nian.

I dag låter hans musik lite annorlunda. I rummet på Kungliga musikhögskolan jobbar han i perioder med sin egen musik. Ny musik är på gång och ska släppas i januari.

– Jag inspireras väldigt mycket av naturen. Att stå på en brygga och lyssna på vattnet är bland det häftigaste jag vet. Nästan alla låtarna på ”Cycles” skrev jag när jag gick på folkhögskola, så jag hade noll struktur på min dygnsrytm och satt uppe och spelade piano på natten. Det är lite så jag vill att det ska kännas. Minimalistiskt och progressivt.

När bestämde du dig för att skriva och skapa musik, snarare än att spela den själv?

– Det kanske var för sju år sedan. Det var roligare att skapa än att spela. Jag insåg nog också att jag var lite för lat för att öva lika mycket som behövs för att kunna jobba som instrumentalist, säger han och skrattar till.

Istället började han intressera sig för filmmusik. Det är också det han fokuserar på i sin utbildning idag. Men egentligen finns ingen utbildning mot filmmusikskapande i Sverige.

– När jag bestämt mig, jag va kanske 16 år, så började jag söka på utbildningar och insåg att det inte fanns någon kandidat i filmmusik i Sverige. Så jag försökte lista ut vad som var mest nära, det var det här. Så jag började producera musik för att vara redo att söka hit när jag kunde.

Hans första arbete med filmmusik gjorde han för några år sedan, trailermusik till den tyska versionen av serien ”Nashville. Han har även gjort trailermusik till serien ”Exit” när den skulle lanseras i Tyskland.

– Det var ju något jag gått och väntat på hela mitt liv, så det var jättekul att få göra. Men det var svårt. Först fick jag trailern och då satt kanske i en vecka och gjorde inget annat.

När den treåriga utbildningen är slut har han ett nytt mål. Usa och en masterutbildning på University of Southern California. Det är också vad han ska använda pengarna från kulturstipendiet till.

Varför just dit?

– Haha, jag hittade den utbildningen samtidigt som jag började googla på hur man jobbar med filmmusik. Och det var nog ungefär samtidigt som Ludwig Göransson hade sitt stora break med ”Black panther”. Så jag kollade vad han hade pluggat och han hade gjort en master i filmmusik där. Då kände jag att det där, det är nog en skola man vill gå på om man vill hålla på med filmmusik.

Det är dock inte nödvändigtvis påkostade Marvelfilmer som lockar. Han vill göra musik som känns och förhöjer en filmupplevelse, förklarar han.

– Att få alla medier i filmen att hänga ihop, det tycker jag är fantastiskt. Sen är det hopplöst för någon som mig att kolla på film. Jag kan inte njuta, jag måste analysera musiken.

Det är bredden i musiken som lockar, menar han.

– Det är ju det som är så bra med filmmusik, för det är verkligen all musik som görs till film. Och jag gillar det, jag älskar att nörda in mig på olika saker. Det finns ingen känsla som är så skön som när man hittat något som man bara kan grotta ner sig i.

Om jag ber dig ge exempel på riktigt bra filmmusik, vad säger du då?

– Det finns fantastisk filmmusik till en film som heter ”Birdman”. Den handlar om en man som sätter upp en föreställning på Broadway. All filmmusik i den är jazztrummor, väldigt abstrakt och som förändras och flyttas beroende på var han är i bilden. Det är väldigt häftigt, och i filmen fyller den en funktion.

En sak hoppas han trots allt få göra någon gång i framtiden.

– Jag vill verkligen jobba med alla genrer, men en sak jag verkligen vill göra musik till är en Pixarfilm. Den musiken kan vara helt otrolig, och det hade varit så väldigt kul om jag hade fått möjligheten att göra det. Och kostymdrama eller action, jag längtar efter att få jobba med en orkester.