BOKRECENSION: Antikens kvinnosyn lever kvar än

Hennes exempel är flera hur det i den antika kulturens myter och stora verk är tydligt att det är på männens spelplan dramatiken rör sig. Och hennes utgångspunkt är det hon inleder hela boken med, den väntande hustrun Penelope i klassikernas klassiker, ”Odysséen”.

Efter ett bra tag, några årtionden, sitter det flera friare och väntar på sin chans. En sångare sjunger fram en bild över krigarnas svårigheter att ta sig hem, och Penelope säger att hon istället önskar höra något muntrare.

Vad händer? Beard citerar sonen Telemachos: ”Moder, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol... Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.”

Utifrån denna verbala örfil till modern – och indirekt till alla kvinnor – från den unge mannen drar Mary Beard på ett effektfullt vis trådarna in i vår tid. Hon visar på hur vi tagit över vissa av den tidens begrepps betydelser, men framförallt hur svårt det än idag är för en kvinna att göra sin röst hörd i maktsammanhang.

Ett exempel finns i den aktuella biofilmen ”The Post”. Här tas inte den stora tidningen Washington Posts chef under 60- och 70-talen på allvar, knappt lyssnas på. Varför? Bristande kompetens, nonchalens, opålitlighet? Nej, för att hon är kvinna (Katharine Graham).

Visst visar Mary Beard i sina föredrag hur kvinnosynen har förändrats från antiken, men samtidigt hur den fortfarande till stor del är präglad av att män anses tala med större tyngd. Skiftande i olika samhällen, givetvis, men när hon i sitt andra föredrag (”Kvinnor vid makten”) ger flera exempel på hur det avhuggna huvudet av en närmast galet skrikande Medusa än idag används för att kritisera och tysta kvinnliga politiker är det en läsning lika fruktansvärd som ledsam.

Det har drabbat politiker som Theresa May, Dilma Rousseff och Angela Merkel, men enligt Mary Beard ingen lika hårt som Hillary Clinton.

Under valrörelsen 2016 blev Medusas ansikte hennes medan den man (hjälte) i antiken som halshögg Medusa en gång, Perseus, blev (ja, gissa vem!)... Donald Trump.

Detta berömda motiv reproducerades på muggar och t-shirts. "En”, skriver Beard, ”normalisering av könskodat våld”.

Borde vi vara optimister? Kommer vi att landa i en jämlik tid där allas värde och röst väger lika mycket? ”Kanske en aning”, är Beards långt ifrån jublande svar och förklarar sin tveksamhet med att hon tycker att förändringarna går långsamt och borde ha varit mer omfattande.

Hon skriver: ”Vi har inte kommit i närheten av att kullkasta de där grundläggande berättelserna om makten, de som tjänar till att hålla kvinnor borta från den, och istället vända berättelserna till vår egen fördel.”

Beards föredrag hölls 2014 respektive 2017. Läsvärt, tänkvärt, bra! Men hur hade det låtit om hon hade hållit dessa föredrag efter metoo, hade hennes slutsatser blivit mer positiva? Eller tvärtom, hade hennes syn på kvinnors positioner i många branscher (som kulturens fält) kanske varit än mörkare?

Men det som lyfts fram av metoo är just det som Beard också menar måste förändras: strukturerna!

Därför borde åtminstone hennes efterord ha skrivits om efter metoo-rörelsens födelse och världsomfattande resa, nu har det september 2017 som datumstämpel. Synd.