Boken står och stampar – men det glimtar till ibland

För tillfället bor Mary hemma hos sin pojkvän Filip och hans föräldrar. Marys egen familj är en enda röra. Pappan har flyttat ihop med en ny kvinna och hennes barn. Mamman bor med lillebrodern Ebi i en lägenhet. Hela familjen har dålig kontakt och Marys jobbsökande leder inte heller någonstans.

En bakgrund i Iran finns i fonden. Där växer det granatäpplen och finns bra skidbackar, säger infödda svenskar till Mary. Själv har hon gjort allt för att sudda ut spåren av en annan kultur, ett annat språk. Ända sedan hon lärde sig svenska med föräldrarna har hon pratat så högt att spåren av något annat inte ska märkas.

”Jag klyver er itu” är Tamara Mivellis debutbok. Det är en tunn och lättläst bok, luftigt satt och med ett brännande ämne. Själva texten byggs upp av korta fragment. Ibland rör det sig om skavande scener där karaktärerna famlar efter varandra, ibland reflektioner och minnesbilder, ibland en tät samling av repliker.

Relationen mellan Mary och Filip är i långa stycken bärande. Men är hon så kär egentligen? Är deras diskussioner om jämlikhet och hans drömmar om lumpen ett problem? Och hur lycklig är egentligen Filips engagerade pappa, eftersom Filips mamma ligger utbränd och deprimerad i sovrummet?

Mivelli väcker frågor och osäkrar effektfullt stämningar med små kommentarer. Exempelvis den här: ”Om man sätter händerna som skärmar runt ögonen och fokuserar på en liten bit skulle allting kunna vara som vanligt”.

Det finns glimtar av vardagsrasism och klassklyftor i Mivellis text, men tyngdpunkten ligger på Marys känsla av att bara stå och stampa. Att vara vilsen och ha svårt att måla upp en bild av sin egen framtid. Och det samtidigt som alla andra tycks gå vidare med sina liv.

Mivelli lyckas snabbt fånga den hopplösa känslan, men texten fastnar i samma tonläge. De förändringar och prövningar som kärleken och valen ändå medför puttrar bara svagt i texten. Det blir efter hand en ganska seg uppvisning – även om det finns snygga formuleringar.