Bo W Jonsson om Handke 1998: Han synliggör världen

Ty efter sina tre senaste till omfånget behagligt smäckra reflexionsböcker frestar han nu en litteraturälskande allmänhet med ett verk, som mäter över sjuhundra sidor. Också det kan vålla läsaren bekymmer, att intrig och händelseförlopp i konventionell mening är det minst angelägna i detta hans litterära uppsåt. I stället ägnar han sig i stor utsträckning åt dels ett omständligt utforskande av platsen - ett viktigt begrepp för Handke – där han förankrat sin huvudperson författaren Gregor Keuschnig, dels redogörelser för dennes egna och några vänners resor på skilda håll i världen.

Detta grovhugget sagda till trots – ”Mitt år i Ingenmansbukten” är en enastående bok, en bok som trollbinder och utmanar och som erbjuder en hel del skiftande infallsvinklar. Med självbiografiska ansatser handlar den bland annat om sådant som kriser i skapandet, om märkliga familjerelationer, om att synliggöra världen, om vår tids Iyten och den inte ointressanta frågan om var man hör hemma.

Just detta, att vara platsen tillhörig, är av vikt för Gregor Keuschnig som färdats vida i världen men slutligen funnit stället som tycks skänka honom ett slags ro. Det är en anspråkslös förort till Paris, metropolen som inte längre stimulerar fantasin. Därför har han valt den undanskymda trakten som han karakteriserar med namnet Ingenmansbukten. I denna helt och hållet främmande miljö, en nollpunkt, väntar han på förvandlingen. Det vill säga, att den skapande kraften skall återvända.

DET ÄR FRAMTIDSÅRET 1997. (Romanen utkom på tyska redan 1994.) Ett inbördeskrig rasar i Tyskland medan Gregor Keuschnig sitter i sin avskildhet, kommenterande sitt liv, sitt tidigare författarskap och även den berättelse som förhoppningsvis skall befrias ur hans andliga förlamning. Skildringar av livsepisoder liksom noggranna porträtt av människor varvas med ingående diskussioner om diktandets villkor. Det för honom smärtsamma är, att han som författare på intet vis förmår ta sig an sin samtid vars absurda tillstånd ju eljest torde uppfordra till diktarens engagemang. I och för sig har han planerat romanprojekt, till exempel en Mänsklig komedi i Balzacs anda. Härav blev emellertid intet, bland annat beroende på - skriver Handke med välbetänkt självironi - att resultatet skulle bli "en av dessa oanständigt tjocka böcker vi båda tyckte illa om".

Ändå skymtar i innehållet en hel del av den samtida civilisationens oarter. En av dessa mer oskyldiga kan beskrivas som den moderna människans benägenhet att ägna sina krafter åt det ytliga och meningslösa. I romanen representeras hon av joggare och bergscyklister som far runt i tillvaron, omvärvda av svett, prestationshysteri och endorfiner. Ytterligare ett hot mot kulturen utgörs av dessa villaägare med onaturliga ambitioner vad beträffar trädgårdens skötsel. I deras ansenliga och bullrande maskinparker ingår faktiskt sådana redskap som "gräsmatteföntork" och "daggmaskspetsarmaskin"!

Därmed kan konstateras att begreppen ironi, satir och humor ingalunda är främmande för boken. Dessutom antyder det ovan citerade något om Handkes språkliga virtuositet och, får man väl säga, ordpåhittighet. Inte minst förlänas adjektiven både precision och poesi när horisonten beskrivs som "etuimörkblå", när Ijud kan avlyssnas "ropavståndsnära" eller när ett ögonpar Iyser "svartahavssvarta". Därför är det nu dags att särskilt hylla översättaren Karin Nyman, vars fyndighet vid arbetet med texten förtjänar att prisas.

EMELLERTID - KÄRNAN i innehållet, det ständigt närvarande ämnet är frågan om att förlösa berättandet. Keuschnig/Handke för ett samtal med sig själv där påståenden övervägs, förses med reservationer, nyanseras, återtas. Han säger sig vilja uppträda som blott en passiv åskådare av världen, men inser att den hållningen i någon mening också kan innebära ett ingripande i skeendet. Romanens uppfordrande devis av aposteln Jakob tjänar som föredöme: "Men varen ordets görare och icke allenast dess hörare."

På liknande sätt förhåller det sig när han avser att begränsa sin roll till den neutralt rapporterande krönikörens. Ty slutligen avfärdar han denna blygsamma uppgift genom en befriande insikt: "Krönikan gör inte rättvisa åt det jag så, på andra sidan den djupa drömmen, omsider blir medveten om: krönikan gör inte mänskligheten rättvisa. Först när fakta, de blinda, tusenfaldigt sammantovade, löses upp och får språkögon, ett här, ett där, är jag, långt från krönikören, på den goda, episka vägen, och det fattiga livet höjer sig därmed till ett rikt."

Alldeles så enastående, så unikt är diktarens uppsåt: att berika "den fattiga världen", att avlocka vardagsverkligheten dess hemligheter. Vem säger för övrigt, undrar Keuschnig, att världen redan är upptäckt?

Att synliggöra världen, att avlocka den dess hemligheter kräver en skapande fantasi. Det är just vad som sker, när författaren undan för undan skalar fram allt vad den till synes triviala orten innehåller. Därför är det märkliga med Handkes roman, att den inte så mycket är en berättelse om skaparkrisens förlösning, den är denna process. Då är värt att understryka, att det är själva skrivandet som möjliggör de svindlande upptäckterna och som alstrar den starka Iyckokänslan, av Handke träffande karakteriserad som "medandning".

Att ta del av ”Mitt år i Ingenmansbukten” torde vara en Iycka för envar anspråksfull – och uthållig – läsare. Det är en fantastisk roman där varje mening är mättad med substans och intensitet.

Arkivtext från 1998–12-03