Blod, jord och 30-talet

Begreppet ”folkhem” lånade socialdemokraterna från föregångare på annat håll – bondepolitikern Petersson i Pålsboda, högermannen Rudolf Kjellén och Manfred Björkquist, sedermera biskop. Detta påpekar litteraturdocenten Bibi Jonsson i Lund i sin stora undersökning av 1930-talets romanlitteratur, främst de kvinnliga debutanternas böcker. Blod och jord i trettiotalet heter hennes avhandling.

Vi ser kanske i första hand landsfadern Per Albin Hansson framför oss, när vi tänker på det svenska folkhemsbygget, men centrala impulsgivare var främst Kjellén och inte oväntat Ellen Key. Den förre på samhällelig nivå, Key när det rörde hemmet och familjen.

Det fanns självfallet motstridiga poler i visionerna om folkhemmet. Mot dem som ville modernisera stod de, som ville bevara traditionerna: nytt stod mot hävdvunnet, modernt mot anti-modernt. Den bild som framträder i avhandlingen är att kvinnorna sällar sig till traditionalisterna, bevararna, medan männen ställer sig bakom nydanarna.

Detta undersökningsresultat går stick i stäv mot den idag förhärskande uppfattningen, nämligen att 30-talet framför allt var optimistiskt och modernitetsbejakande. Beaktas bör att både konservativa och radikala kvinnoorganisationer var anti-moderna i den meningen, att de i sin syn på samhällsutvecklingen ansåg, att hänsyn skulle tas till så kallade evigt kvinnliga värden som medmänsklig värme, religiositet och samarbetsvilja. Detta gällde i vart fall fram till september 1939, menar Bibi Jonsson.

1930-talet är också den framväxande nazismens årtionde. Idédebatten i Sverige var beroende av vad som skedde i Tyskland. Redan avhandlingens namn, Blod och jord, ger en tydlig antydan om hur central nazismens programmatiska förkunnelse om ”Blut und Boden” var. I Hitlers propagandaapparat ingick även urgamla myter, exempelvis den om tusenårsriket och den om kvinnan som ett med den allgoda, frälsande naturen.

Allt skulle bli bra för den elit, som – för att citera Herbert Tingsten – kunde ta del av det förskotterade himmelriket. Till den eliten hörde inte judarna och med det konstaterandet är vi inne i den grumliga tankebrygd, där nazismens anti-intellektuella känslorus frodades. I sin debutroman Narkissos (1938) ironiserar Viveka Starfelt mot de bruna signalerna från signalerna från Tyskland och hennes misstänksamhet möter vi även hos andra kvinnliga författare.

Att Blut und Boden/blod och jord-förkunnelsen emellertid kunde anammas av somliga, kan vissa boktitlar vittna om; Jordens famn, Sol och jord, Markernas stoft – tre romaner från början av 30-talet, skrivna av Karin Juel, Maja Persson och Märta Leijon. Ingen av dessa var nazist. Överhuvudtaget var endast ett fåtal kvinnliga författare i Sverige övertygade nazister. En av dem var den stridbara Annie Åkerhielm.

En annan paroll ur den nazistiska vokabulären, som vann genklang även i debutantböckerna, var den om ”kyrka, barn och kök” (Kirche, Kinder und Küche). Detta på tyska så kraftfulla slagord var myntat redan före nazismen, men Hitler och Goebbels kunde och visste att utnyttja det. Att det kunde återklinga hos oss är inte så märkligt.

”Moralbegreppen är ständigt närvarande och ömt omhuldade i de kvinnliga författarnas romaner”, skriver Bibi Jonsson. Och eftersom man ansåg, att sedelagarna hade sitt upphov i traditionen, följde att man i debutverken gav uttryck för åsikter, som alltså måste betraktas som anti-moderna, även om de kvinnor vi finner som romanfigurer ingalunda behöver vara någon sorts borgerliga idealgestalter.

Spänningsfältet mellan modernt och anti-modernt är sålunda både stort och motsägelsefullt. Det är spännande att följa Bibi Jonssons analyser av hur djupt och mångsidigt politiska slagord och allmänna åsikter från olika håll trängde in i det andliga kulturklimatet i Sverige. Elin Wägner och Ellen Key intar väsentliga positioner i hennes framställning. Stort utrymme får också exempelvis Karin Boye och Agnes von Krusenstjerna men även en rad idag glömda författarinnor. Att namn som Simone de Beauvoir dyker upp är inte förvånansvärt, inte heller att dagsaktuella debattörer som Ebba Witt-Brattström och (på ett litet hörn) Tiina Rosenberg är med. Andra att förtiga.

Om Bibi Jonssons angreppspunkter och rikt förgrenade litteraturvetenskapliga slagruta kan ett litet plock ur hennes rubriker ge en vink: Hembygds- eller bygderoman, Modernism och saklighet, Befolkningspolitik och rasbiologi, Radikalitet och tradition, Matriarkat och moderlighet, Tattare och zigenare, Drift och synd, Primitivism och psykoanalys.

Bibi Jonssons beläsenhet är imponerande, både vetenskapligt och skönlitterärt – antalet debutanter under 30-talet var 280 och till dem skall ställas de redan etablerade! Avhandlingen griper in över en rad discipliner och listan på åberopad litteratur är lång. Grundtesen att 30-talets kvinnliga författare, i synnerhet de som debuterade detta årtionde, måste anses bära fram anti-moderna föreställningar och tankar. Denna tes är väl dokumenterad. Det är en avhandling, som inte går i flock och farnöte med dagens ytliga feministförkunnare utan går djupare in i både 30-talets och (därmed) dagens frågor.

Avhandlingen Blod och jord i trettiotalet är ett vidsträckt samlingskärl för tidens idéer och med största sannolikhet kommer den att bli källa och utgångspunkt för nya undersökningar, med andra ord ett standardverk. Ett så mångårigt och intensivt arbete, som ligger bakom en avhandling av detta slag, har också en moralisk dimension. Den kräver uthållighet, kunnande och engagemang. Bibi Jonsson har allt detta. Och till slut! Hennes avhandling vittnar om en vacker egenskap – redbarhet.

Per-Ove Ohlson