”Benedetta” – mästerligt med en svag doft av kalkon

Handlingen i ”Benedetta” låter som billig mjukporr från det glada 1970-talet men nomineringarna till Guldpalmen och Queerpalmen i Cannes skvallrar om att det finns mer bakom filmens sensationslystna fasad av sex, våld och religion.

Med rasande skicklig regi av provokatören Paul Verhoeven (”Basic instinct”, ”Elle”) är det ett ohämmat kostymdrama som lyckas med konststycket att samtidigt framstå som mästerligt med en svag doft av kalkon. Att filmen fungerar så bra som den gör är ett större mirakel än de stigmata som drabbar berättelsens titelperson.

Benedetta (Virginie Efira) är nunnenovis hemsökt av våldsamma och erotiska syner. När en utsatt kvinna (Daphne Patakia) räddas till klostret väcks olika begär hos Benedetta som även börjar uppvisa köttsliga spår av Jesu korsfästelse. Hennes allt högre status utvecklas till en maktkamp med abbedissan (Charlotte Rampling, lysande som alltid), balanserandes på osäkerheten kring vad som är manipulation av blind tro och vad som är faktiska under.

Verhoevens förmåga att kombinera syrlig satir, mörk humor och brutala chockeffekter gör ”Benedetta” till genre-medveten underhållning om religiöst hyckleri där ingenting är heligt och voyeur-temat starkt närvarande. I en scen gluttar abbedissan genom ett hål i väggen och blir förfärad vittne till hur de båda kvinnorna tagit en träskulptur av jungfru Maria och täljt till en dildo. Vid sådana komiskt blasfemiska tillfällen är det nära att man skrattar rätt ut. I motsatt riktning finns ett par genuint otäcka scener.

Här finns också gott om utrymme att diskutera svåra gränsdragningar kring sexualisering och objektifiering, inte minst då filmens regissör är en äldre man. Odiskutabelt är däremot att det handlar om fulländat hantverk med vackert foto, påkostade scenerier och kraftfullt skådespeleri vilket gör ”Benedetta” till en mäktig njutning som både roar och oroar.