Beck kan ersättas med en kaktus i 39:e filmen
Beck: Undercover
Premiär på C more 6 november.
I rollerna: Peter Haber, Jennie Silfverhjelm m fl
Regi: Pontus Klänge
Här är en sak jag verkligen inte förstår. Sverige har en utbredd gängkriminalitet med skenande vapenvåld. Samtidigt finns en etablerad tradition av att producera kriminalhistorier. Att då inga vettiga filmskapare nyttjar denna guldgruva av brottsligt sprängstoff till att kreera samhällsspeglande kvalitetsdeckare – autentiska, samtida, angelägna – är på gränsen till kriminellt korkat.
Istället får vi film efter film av nonsens som ”Beck: Undercover”.
Visst, den 39:e Beck i ordningen (och den första av fyra nya som har premiär på C More kommande månader) utspelar sig delvis i ett socialt utsatt Stockholmsområde och innehåller knarksäljande förortsgangsters. Men i likhet med resten av persongalleriet är de försummade pappfigurer i en låtsasintrig utan genuin verklighetskontakt där fokus flyttas till korrupta bylingar och svenniga infiltratörer, som säger saker som ”det är klart han blir till sig i brallan när det kommer in en sån schizad blatte som du!” till en gängledare.
Med sådana repliker förtjänar någon definitivt att bli klippt. Bortklippt, åtminstone.
”Han kliver in i ett par scener, ser lite bekymrad ut, höjer ena ögonbrynet och ger ifrån sig den patenterade gubb-suck som han byggt hela sin karriär på.”
Ett intressant faktum i Beck 39 är att seriens huvudperson, Martin Beck (Peter Haber) själv, inte tillför någonting. Du hade kunnat lyfta ut honom helt ur filmen eller ersätta honom med en kaktus och det hade inte påverkat intrigen eller dynamiken nämnvärt. Han kliver in i ett par scener, ser lite bekymrad ut, höjer ena ögonbrynet och ger ifrån sig den patenterade gubb-suck som han byggt hela sin karriär på. Och då gör han ändå den bästa skådespelarinsatsen i en ensemble som bara framstår marginellt mer förtroendeingivande än kadetterna i ”Polisskolan”.
För att vara rättvis så har filmen ett par lyckade scener, varav samtliga handlar om Tinder, lustigt nog. Av misstag råkar Martin swipe:a höger på sin dotters mobil så att hon ofrivilligt matchar med hans norska kollega Steinar (Kristofer Hivju). Kul, men jag tvivlar starkt på att Beck-publiken ser dessa filmer för sina oväntade romkom-inslag.
