”Atlas song” på Göteborgsoperan rockar skiten ur oss
Atlas song
Var: Göteborgsoperan
Musik: Anna von Hausswolff
Dans: Göteborgsoperans danskompani
Koreografi: Imre och Marne van Opstal
Ljusdesign och scenografi: Tom Visser
Längd: En dryg timme.
Under fredagen invigdes Göteborgs dans- och teaterfestival genom ett samarbete med Göteborgsoperan. Båda institutionerna firar 30 år med premiären av ”Atlas song” där Göteborgskompositören Anna von Hausswolff samarbetar med koreograferna Imre och Marne van Opstal från Nederländerna och Göteborgsoperans världsberömda danskompani. Vilket genidrag att låta dem mötas. Vi bjuds en svulstig föreställning med en bredd av uttryck, som stundtals rockar skiten ur sin publik. Livemusiken, sången och dansen plussar på varandra och blir mer, som om ett plus ett plus ett kunde bli – fem.
Ni kan historien om Atlas som efter ett nederlag tvingas bära himlen på sina egna axlar. Det är en svårt uppgift som just i den tid vi lever blir allt tyngre. ”Atlas song” kliver med vidöppna ögon rakt in i just den känslan. Den förvridna och rytmiska dansen smälter samman med mäktiga livemusiken och Anna von Hausswolffs särpräglade och, vad ska man säga, överjordiskt klara röst.
Hon skriver själv i programbladet: ”How strong must one’s legs be to prevent the world from collapsing upon oneself? Where is the limit of what a person can endure?”
Tidigt i föreställning är dansarna klädda så att de ser nakna ut och det förstärker dansen som rytmiskt förflyttar gränserna mellan människa och djur eller mellan natur och kultur. Glimtvis är kropparna förvridna intill det omöjliga. Är det så här sorg känns? Samtidigt finns där ett stödjande samarbete dem emellan, och en tröstande hand som sträcks ut. Det är lidande och mörker som helt kompromisslöst gestaltas på Göteborgsoperan denna kväll, men också strävan efter att hitta hoppet och den egna styrkan i allt detta. Partierna där dansarna är alldeles nära Anna von Hausswolff är magnifika.
Musikerna finns längst bak på en upphöjd scen och syns hela tiden, mestadels som silhuetter upplysta bakifrån. Det draget lyfter hela upplevelsen. En extra stjärna delas också härmed ut till saxofonisten Otis Sandsjö som kliver fram i de sista scenerna, inte minst tillsammans med Anna von Hausswolff vid pianot i en sista låt om kärlek och mod.
(Men borde saxofonen torkats ur innan sista sessionen? Där fanns ett gurglande läte som jag undrar om det var avsiktligt.)
Hur som helst, det hela är storslaget. Jag tror att vi just bevittnat årtiondets bästa dansföreställning på Göteborgsoperan. Applåderna ville inte tystna. Det finns fortfarande biljetter kvar till söndagens föreställning. Jag säger bara: Köp!
