Annons

Anna-Karin Palm fångar läsarens intresse – och lämnar ut sin mor

En gripande men också utlämnande bok om en moders väg in i Alzheimers sjukdom och död. Det anser recensenten Jimmy Vulovic om Anna-Karin Palms ”Jag skriver över ditt ansikte”.
Bokrecension • Publicerad 22 april 2021
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Anna-Karin Palm har en förmåga att fånga och behålla läsarens intresse.
Anna-Karin Palm har en förmåga att fånga och behålla läsarens intresse.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det finns många hemska sätt att se någon dö på. Men Alzheimers sjukdom måste vara ett av de allra värsta, eftersom den döende dör under så lång tid och så många gånger. Med varje minne som försvinner är det som om personen dras med strömmen allt längre ut på öppet hav, bort från de nära och kära som står kvar på stranden. Det enda de kan göra är att stå där och se hur den döende långsamt försvinner bort. I den självbiografiska berättelsen ”Jag skriver över ditt ansikte” gestaltar Anna-Karin Palm bland annat hur hennes mor stegvis lämnade stranden och till slut helt försvann bortom horisonten.

Biografi

Jag skriver över ditt ansikte

Författare: Anna-Karin Palm

Förlag: Albert Bonniers

I boken talar författarens ”jag” till moderns ”du”. Känslan blir därför väldigt familjär. Det är nästan som att tjuvlyssna på ett inre samtal, eller rättare sagt en inre monolog. Den sortens berättargrepp har flera litterära fördelar. En är att tonen blir intim, att avståndet mellan jag och du är väldigt kort. Samtidigt har just det också sina nackdelar. Det är lätt att som läsare känna sig utanför, känna att det man lyssnar på egentligen borde dryftas och höras enbart av de allra närmaste.

Annons

På fördelarnas konto: Det är stundtals mycket gripande att läsa om hur modern på kort tid går från att ha varit familjens dominanta centralfigur, för att inte säga diktatoriska, till att bli den svaga och mest sårbara. Anna-Karin Palm har i de delarna en förmåga att fånga och behålla läsarens intresse, inte minst med hjälp av det känsliga språket i skildringarna av både barndomsminnen och den gradvisa frigörelseprocessen från modern. Läsaren får inte enbart en sjukdomsbok. Vi får egentligen en berättelse om en hel familj och om hur flickan Anna-Karin Palm långsamt blir kvinna och så småningom också författare.

Parallellt med att vi får lära känna familjen och författaren är det även en ingående skildring av en hemsk sjukdom och moderns gradvisa döende. I de delarna kontrasteras den poetiska känslan för språket skickligt mot det krassa och osentimentala språk som krävs för att skildra den brutala verklighet som ligger i Alzheimers natur. Det är på intet sätt fråga om förskönande omskrivningar av sjukdomens verklighet. Och jag tror att boken därför skulle kunna fylla en funktion för den som förlorat någon eller som står inför att förlora någon till sjukdomen och som vill veta hur sjukdomen kan ta sig uttryck.

”Bilden av modern är ofta utlämnande och väldigt osmickrande. Hon framställs från tiden före sjukdomen ofta som en osympatisk person som alltid krävde att få stå i familjens centrum.”

Men det är inte enbart i gestaltningen av själva sjukdomen som Anna-Karin Palm är ärlig. Bilden av modern är nämligen också brutalt ärlig, utifrån författarens perspektiv måste tilläggas. Och just de delarna tycker jag minst om i den i övrigt gripande boken. Därför hamnar de på nackdelarnas konto. Bilden av modern är ofta utlämnande och väldigt osmickrande. Hon framställs från tiden före sjukdomen ofta som en osympatisk person som alltid krävde att få stå i familjens centrum. Och det kanske stämmer bra med verkligheten, vad vet jag, men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka att det nog är sådant som författaren kanske borde ha sagt direkt till sin mor istället, innan hon blev sjuk och försvarslös någonstans långt ute på öppet hav.

Jimmy VulovicSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons