Anna Fock vann Debutantpriset för tio år sedan: ”Utnyttja det”

När andra 4-åringar lekte mamma, pappa, barn, lekte hon bokbindare och förlag. Många inskickade manus senare blev hon till slut själv publicerad. Nu är det tio år sedan författaren tilldelades Debutantpriset. BT träffar Anna Fock i hennes lägenhet uppe på Guldheden i Göteborg.

Förstod du varför du fick priset?

– Ja. Men det var ändå en osannolik känsla. Jag hade ju skrivit hela mitt liv. Det var som en flodvåg. Man kommer ju in i den här världen med intervjuer och grejer.

Hur var det?

– Det var häftigt. Oftast är det en välbehövlig egokick att läsa recensionerna. Men det är inte de 90 procenten jättefina recensioner som gör starkast intryck. Man får rätt lätt intrycket att någon som har fått priser och fina recensioner klarar sig själv. Om Camilla Läckberg blir sågad så påverkas inte hennes karriär. Men utan många läsare, eller ett allmänt känt namn, har man inte råd med en fesljummen recension.

Anna Focks andra bok ”Cirkus Smuts” var redan klar vid debuten, och priset blev skjutsen som den behövde.

– Det är inte riktigt samma höjdkrav på tvåan. Sen är jag lite en ”b-sides människa”. Mina favoritbands absolut bästa låtar är ju aldrig deras stora hits. Och samma är det med författare.

Att rida på vågen blir Anna Focks råd till debutanterna.

– Kom ihåg att det är rätt stort. Även om du kanske inte får en massa nya läsare, eller blir igenkänd för att du är nominerad i Borås, så håller ganska många koll på det ändå. Utnyttja det. Speciellt de som är nominerade men kanske inte får priset.

Anna Fock gillar inte att endast författa. Som vardagskneg har hon truckförandet på Volvo. När vi träffades för två år sedan hade hon fått ett stipendium och skrev på heltid. ”Jag behöver en förankring i verkligheten”, lät det då. Men det handlar också om säkerhet.

– Jag har haft deltidsjobb och levt ur hand i mun ganska mycket. Jag blir besatt av pengar om jag aldrig vet när de ska komma.

Av hennes böcker har varannan blivit hyllad, menar Anna Fock. Specifikt de som utspelar sig i Ryssland. Debuten ”Absolut noll” följer en grupp unga homosexuella män i Sankt Petersburg, och tilldelades både Borås Tidnings Debutantpris och Katapultpriset. ”Väderfenomen” från 2019 skildrar kärnkrafts­olyckan i den då sovjetiska ­orten Kysjtym 1957, och blev nominerad till Augustpriset.

– Jag har blivit fröken Ryssland. Min grej är att observera och skildra stämningar, detaljer, och miljöer. Jag är ingen statsvetare. Jag kan varken skriva en understreckare om Putins tid vid makten, eller göra en analys av kriget i Ukraina. Jag vill ha friheten att skriva en arbetsroman om Volvo, en Göteborgsskildring, eller något om Brasilien om jag så vill.

Hur hittar man sin egen röst då?

– Läs och skriv mycket. ”Samlade verk” av Lydia Sandgren blev helt enorm, fick Augustpriset och allt. Det är en jättetjock roman om en medelklassfamilj. En ganska klassisk och gammalaktig roman. Det var nog inga större betänkligheter med att ge ut den. Men den blev jättestor, och är fortfarande väldigt läst och omtalad. Att försöka träffa någon trend behöver man inte. Jag tror inte man bör det heller. Glädje först, brukar jag säga.

Utanför har byggnadsarbetarna slutat föra oväsen. Tystnaden känns ovan i Göteborg. Jag tar en klunk av kaffet som Anna Fock ställt på bordet.

– Märker du att du har en kopp med det periodiska systemet på estniska? Det var ett medvetet val. Jag köpte den i Tartu.

Rysslandsintresset ledde till en nyfikenheten på det baltiska landet som hon besökt många gånger. I senaste romanen ”Kustobservationer” låter hon sin huvudkaraktär, en korsordsmakerska och hyttstäderska på Sverigefärjan, flanera runt i Tallinn. Den nya romanen ”Lösningen är kaos” utspelar sig också i Estland, och kan bli författarens absoluta favorit, enligt henne själv.

– Där är jag tillbaka lite mer i stämningen i ”Absolut Noll”. Innan jag blev utgiven var jag så ogenerad. Sen blev jag medveten om att det här kommer mamma och pappa läsa. Så några ingående sexscener i ett skitigt trapphus, det fanns inte riktigt. Men jag tror att jag har en balans nu. Det är inte för tamt.

Som alltid hör Anna Fock talas om någonting, blir fascinerad, och kan inte låta bli att skriva om det. Den här gången var det en estnisk-rysk vän som berättade en massa gamla historier om 90-talet.

– Han växte upp strax efter självständighetens återinförande när det inte var sådär jättefredligt. Det är en historia om tre vänner. En estnisk punkare, en estnisk journalist, och en ryskspråkig sjuksköterska. Alla försöker på varsitt sätt hitta sin plats i den här nya världen.

Vilka historier stack ut?

– Det var som ett maktvakuum. Allt från demokratin, press och media till ekonomin var ju improviserad. Det fanns i princip inga fungerande gränskontroller. Under en liten ficka i tiden så gick det att föra in och ut lite vad som helst. Och det var det många som tog vara på.

Hur då?

– Någon investerade alla sina pengar i kondomer och försökte sälja till Belarus. Men ingen ville ha dem. Sedan satt man där med två miljoner kådisar till ingen nytta. För andra funkade det bättre. Inför valutabytet fick man investera sina rubel bäst man kunde. Någon köpte en massa papper för pengarna. Det är fortfarande ett av Estlands stora bokförlag.