Ane Brun förmedlar hednisk förtrollning

Ane Brun är väl egentligen inte riktigt känd för sitt eget material, utan snarare för sin långa lista över covers på andras låtar. Det handlar om Radiohead, Sade och Nick Cave, och ingen kan väl glömma Cyndi Lauper-covern av True colours som gått varmt bland svenska hipstertjejers Spotify-spellistor. Även om Brun gör fantastiska covers, så är det alltid roligast att höra norskans egna material.

Ane Brun skiner som starkast just då, och på "After the great storm" förvånar hon med ett skifte i den ljudbild som hon blivit känd för sedan många år tillbaka. Brun har länge haft ett organiskt och skogslikt sound, med avskalade och traditionella instrument och en bred ljudbild direktimporterad från de norska skogarna. Det är främst de senaste åren som hon börjat röra sig mer mot det elektroniska och dansanta, som exempelvis på "When I'm free" från 2015.

"After the great storm" har varit i produktion sedan förra hösten, och Brun verkar ha haft svårt att lägga band på sig själv. Det har resulterat i tillräckligt med material för att släppa två skivor. Systerskivan "How beauty holds the hand of sorrow" är den akustiska tvillingen som släpps den 27 november. Skivan flörtar mer med den äldre aspekten av Bruns sound, det akustiska och en singer-songwriters våta dröm.

Det får lätt tvillingskivan att låta föråldrad, medan "After the great storm" är den som skiner starkast. Bruns röst är vacker som alltid, men skiner starkt tillsammans med de ackompanjerade kyliga syntharna. Rösten kan jämföras med Björks skrikiga toner, men Ane Brun låter snarare som en prärievarg som ylar i månskenets ljus. Melankolin smyger fram som ett värmande täcke.

Det ligger en säregen ton över albumet, nästan så tankarna går till en ritualistisk häxcirkel under norrskenet, där albumet sätter ton på ett hedniskt vintersolståndsfirande, med sprakande eld och barfotadans hand i hand. Förtrollningen lägger sig som en hypnotisk trans som sätter sig i hörselgångarna.