Annons

Alex Schulmans barndomsskildring sätter ord på det tystade

Alex Schulman är tillbaka i sin, denna gång fiktionaliserade, barndom och grottar. Det är rimligt, förkrossande och sätter ord på något ordlöst, tycker Rebecka Åhlund.
bokrecension • Publicerad 18 september 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Foto: Thron Ullberg
Roman

Överlevarna

Författare: Alex Schulman

Förlag: Albert Bonniers förlag

Författare berättar ungefär samma historia om och om igen. Några olika teman som återkommer, igen och igen, även i författarskap som rör sig mellan genres och byter stilistik. Detta beror förstås på att författare är människor som liksom alla andra människor formats av sina omständigheter: kulturen de vuxit upp med, samhällsklassen de tillhör, anknytningen till föräldrarna och senare andra medmänniskor, deras samtid (vi är i mycket större utsträckning än vi tror formade av tiden vi lever i!) och personliga erfarenheter.

Med ”Överlevarna” är han tillbaka och grottar igen, i barndomen, Alex Schulman. Den här gången är det en roman, men beståndsdelarna, ögonblicken och persongalleri är nästan samma som i tidigare berättelser om hans ursprungsfamilj. Tre bröder, en lite tossig men snäll pappa, en oberäknelig mamma, odefinierad alkoholism, en allt präglande otrygghet. Ett ständigt överhängande hot om oförutsägbara raseriutbrott. Förlamande tystnad. Ingen når någonsin riktigt fram till någon annan. Jag är medelålders nu och det enda folk i min generation har att säga om sina släkter och ursprungsfamiljer är: "Vi pratade liksom aldrig om någonting i min familj. Inte på riktigt.” Alex Schulman sätter ord på den ordlösheten.

”Stora trauman finns, men det som griper tag i mig allra hårdast är det ständigt pågående, lågintensiva fruktansvärda i att växa upp utan ovillkorlig kärlek”
Annons

Det finns en särskilt karg enslighet i att leva i konstellationen familj, denna traditionella idé om kärlek, trygghet och omtanke, men sakna allt den står för. Ramen är att de tre bröderna ska sprida askan efter sin mor vid sin barndoms somrars torp. Minnen av sol som är allt annat än soliga. En iscensättning av svensk sommaridyll som i själva verket mest var oklar, våldsam och skavig. De försöker nå varandra; tafatt, frustrerat, bittert. Genom torpet återvänder de till sig själva som de en gång var. Växelvis nutid och dåtid bildar en väv, som en bayeuxtapet över hur det blev som det blev, och trots att de fysiskt vuxna männen kan se delar av varföret, kan de fortfarande inte ta sig förbi det.

Stora trauman finns, men det som griper tag i mig allra hårdast är det ständigt pågående, lågintensiva fruktansvärda i att växa upp utan ovillkorlig kärlek. Utsattheten i det. Bröderna har inte ens varandra, tilliten saknas. De blir elaka, manipulativa, livrädda.

Överlevandet handlar även om att vara den som blir kvar när andra lämnar. Om hur man överlever, utan att kanske någonsin riktigt leva. Den upplevelsen, att livet är som satt på paus och inte riktigt sant för att man tvingas kvar i sin barndom, tror jag är det som säkrar försörjningen för terapeuter och psykologer.

Två dramatiska vändningar finns, och jag tänker att de är en smula onödiga. Särskilt den ena, en lite grov inbjudan till någon sorts mindre oharmoniskt slut. Att han vill göra läsaren lite lättare till mods. Att han tror att han måste spränga in lite dramachock bland sina många och fina miljöbeskrivningar. Det behövs inte, en skickligt målad stämningsfond gör nästan hela jobbet. Men jag ser också det lilla barnet, som söker försoning, som försöker skapa ett narrativ med mindre förtvivlan. Det vrider om hjärtat tills det brister i kanterna.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons