Annons

Absurd fars om en sittande mamma

Jerker Virdborgs nya roman är en absurd och fascinerade berättelse om en mammas hemligheter, skriver Stefan Eklund.
Recension • Publicerad 4 september 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Jerker Virdborg visar åter sitt mästerskap när det gäller att osäkra läsupplevelsen.
Jerker Virdborg visar åter sitt mästerskap när det gäller att osäkra läsupplevelsen.Foto: Tobias Regell

Mamma i soffa

ROMAN

Författare: Jerker Virdborg

Förlag: Albert Bonniers

Man vet aldrig vad man får när man öppnar en bok av Jerker Virdborg. Han är en författare som gärna utforskar nya litterära territorier. Med sin nionde bok, ”Mamma i soffa”, öppnar han dörren mot en absurdism som jag inte funnit tidigare i hans romaner.

Annat känns igen. Det effektiva språket, förmågan att ladda vardagliga trista miljöer med något främmande och ibland hotfullt. Det är svårt att lägga ifrån sig en roman av Jerker Virdborg, drivet är alltid imponerande. Så även den här gången.

Annons

”Mamma i soffa” inleds just med något högst trivialt. En mamma i 70-årsåldern och hennes två söner ska åka till en möbelaffär belägen i ett industriområde. Den ena sonen, Pierre, är på jakt efter en hallmöbel. Affären visar sig vara på väg att läggas ner, endast en expedit, Bella, finns på plats. De tittar i alla fall runt. Mamman tar sig till övervåningen och sätter sig i en soffa. När sönerna konstaterat att ingen lämplig hallmöbel finns vill de gå därifrån. Men mamman vägrar. Hon sitter kvar i soffan. ”Jag går ingenstans”, säger hon.

Då är vi på sidan tolv och jag får erkänna att jag då i mitt stilla sinne undrade hur Jerker Virdborg skulle ta läsaren vidare i över ytterligare 240 sidor.

”Mamman sitter kvar. Sönernas försök att få henne därifrån är lönlösa.”

Men det gör han. Med den andre brodern, David, som en allt mer förtvivlad berättare, dras vi in i ett klaustrofobiskt och absurt, ibland farsartat, drama som fascinerar.

Mamman sitter kvar. Sönernas försök att få henne därifrån är lönlösa. Bristerna i syskonrelationerna – en syster tillkallas också – blottläggs. Bella, expediten, får en allt mer påtaglig roll i dramat. Davids familj kommer. Affärens ägare blandar sig i. Mammans nuvarande man kommer.

Men mamman sitter kvar.

Hon blir en främling för David. Hans försök att övertala henne att resa sig upp och följa med förblir lönlösa. Men när han till slut är ensam med henne börjar de prata och David förstår att det finns mycket han inte känner till om sin mamma och hennes moderskap. Romanens smärtpunkt finns här, i relationen mellan barn och förälder, i kluvenheten i ett föräldraskap, att vara fången i det, att älska det.

”Jerker Virdborg visar åter sitt mästerskap när det gäller att osäkra läsupplevelsen.”

Till slut tar romanen en vändning som jag inte ska avslöja. Det vore att underminera bladvändarkvaliteten i ”Mamma i soffa”. Men Jerker Virdborg visar åter sitt mästerskap när det gäller att osäkra läsupplevelsen. Vad är det jag läser? Egentligen?

Med ”Mamma i soffa” och den föregående märkliga krigsskildringen ”Sommaren, syster” (2017), anar jag en ny riktning i Jerker Virdborgs romankonst. Det främlingskap inför våra vardagliga miljöer som alltid har skrivits fram av Jerker Virdborg har i dessa två romaner flyttat in i de nära relationerna. Det gör inte hans författarskap mindre spännande.

Stefan EklundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons