1968 - år med avgörande revor i tiden

Han har också tidigare framgångsrikt skrivit biografier om bland andra Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Nu är alltså föremålet för Henrik Berggren, född 1957, märkesåret 1968. När jag läser boken förbluffas jag av hur många händelser som jag själv kommer ihåg från det året, även om jag bara vara åtta år gammal. Jag minns att jag hade varit ute och lekt och kom in i köket när min mamma berättade att ”ryssarna gått in i Prag”. Jag kommer också ihåg mordet på Martin Luther King och senare under 1968 när Bob Kennedy mördades.

Kanske säger det mer om min uppväxt, med en journalistpappa som slaviskt följde nyheterna i radio och tv. Kanske säger det också något om en tid då tv:n och nyhetssändningarna var lägereldar kring vilken även en liten pojke fick plats.

Ett år blir inte historiskt förrän i efterhand. Alla delar inte samma upplevelse. Det är också en av Henrik Berggrens poänger. Han inleder boken med att berätta om sin släkting Lena, som blir generad när han frågar henne vad hon gjorde 1968. ”Jag satt mest på min veckade kjol och märkte ingenting”, svarar hon.

De flesta svenskar rökte inte hasch, var inte sexuellt frigjorda eller demonstrerade på gatorna. De flesta satt framför tv:n och tittade på High Chaparral eller drack mellanöl. Pingströrelsen hade oändligt många fler medlemmar än den så kallade bokstavsvänstern.

Likväl ligger det ett nostalgiskt, magiskt skimmer över 1968. Året rymmer avgörande, historiska ögonblick, revor i tiden. Det är den auran som Henrik Berggren försöker beskriva och ringa in. Hans tes är att, som han skriver, ”laddningen kring 1968 ytterst beror på att det är det senaste i en lång rad av historiska utbrott av oordning som utlovat mänsklighetens förnyelse genom att välta det etablerade samhället över ända”.

Martin Luther King mördades i april i Memphis, vilket ledde till våldsamma kravaller och näst intill krigstillstånd i amerikanska städer. Utbrottets epicentrum var bland studenterna i Paris i maj, och spreds vidare till bland annat Stockholm där studenter ockuperade kårhuset.

Det fanns olika måltavlor för protesterna. I Prag var det kommunismen, i USA Vietnamkriget. I Sveriges riktades vreden mot etablissemanget och Socialdemokraterna som styrt Sverige sedan 1930-talet.

Det blev ingen revolution. Som bekant. Pragvåren slogs brutalt ner av sovjetiska tanks och general De Gaulle kunde återvända från exilen. Men Henrik Berggren ser 1968 som året då ett decennium av drömmar om ett nytt sätt att leva och tänka kanaliserades. Och menar att det är först nu, med den populistiska högervågen som Europa i dag upplever, som 1960-talets alla idéer utmanas. Det är en spännande tanke, som det känns obehagligt att följa vidare.

Det finns mycket mer som hände 1968, naturligtvis. Andy Warhol kom till Stockholm och ställde ut på Moderna Museet. Per Olov Enquist gav ut ”Legionärerna”, om utlämningen av baltiska soldater till Sovjetunionen.

En 21-årig arbetarkille från Västerås släppte en debutsingel som inte följde det gängse engelska pop-spåret. Han sjöng på svenska och förebådade en våg av proggartister. ”Haru vart på Cirkus” hette plattan, skriven och framförd av Torbjörn Pugh Rogefeldt.

På 60-talet dök också modsen upp, en import från England som fick en svensk inte helt enhetlig motsvarighet. Filmaren Stefan Jarl, då 23 år gammal, följde modsen Kenta och Stoffe och gjorde dokumentären ”Dom kallar oss mods”, som först censurerades på grund av en naken stjärt, men sedan släpptes fri. Henrik Berggren beskriver närmare modsen som utmanade arbetsmoralen. Vissa blev hippies under 1970-talet, andra, som Stoffe, dog av en överdos på en toalett på T-centralen.

En stor tillgång i ”68” är bildsättningen. Avrättningen av en nordvietnamesisk officer på gatan är fortfarande en av de starkaste fotografierna, trots att den publicerats ett otal gånger. Den är med i boken som annars visar för mig till största delen okända bilder som andas både tidsanda och ger nya bildvinklingar på välkända händelser.