Välspelad och angelägen Ibsen

Nora lämnar scenen och familjen i Henrik Ibsens ”Ett dockhem”, en av teaterhistoriens mest kända och spelade scener.

Mindre känd och mer sällan spelad är en senare pjäs av Ibsen, ”Frun från havet”. Temat är det samma, en kvinna, Ellida, är inlåst i ett äktenskap som inte ger henne det hon vill ha. Men i ”Frun från havet” väljer Ellida till slut att stanna hos sin man.

Varför? För att mannen ger henne valet att gå, hon får sin frihet.

Jag vet inte om Ibsen skrev ”Frun från havet” (1888) som en replik till ”Ett dockhem” (1879), men det är omöjligt att inte jämföra dem. Sofia Jupither, regissören, har säkert gjort det. Hon har tidigare satt upp ”Ett dockhem” på Dramaten, med en vidunderlig Anna Björk som Nora. Här lyfter Jupither fram Ellida på samma starka sätt och Eva Röse är lika övertygande i sin huvudroll.

Sofia Jupither är en regissör som jag uppskattar. Det finns alltid en stark koncentration och ett glasklart berättande i hennes föreställningar. Så även här. Allt stryks under av Erlend Birkelands skenbart enkla, men ack så personliga och effektiva scenografi.

”Frun från havet” är en mer ansträngd text än ”Ett dockhem”, tiden har farit illa med den här och där, men Sofia Jupithers och Mari Vatne Kjelstadis bearbetning har bevarat det väsentliga, frågan om vad egentligen ett äktenskap ska vara.

I fokus står som sagt Ellida, gift med Doktor Wangel (Magnus Roosman), som har två nästan vuxna döttrar från ett tidigare äktenskap som tillsammans med sin pappa fortfarande sörjer sin ”riktiga” mamma. I Ellidas förflutna finns en stark förälskelse i en sjöman som tros vara drunknad. Men han har överlevt, visar det sig, och kommer tillbaka för att ta med sig Ellida.

Ska Ellida stanna hos sin trofaste och blide doktor? Ska hon lämna tryggheten och följa med den mystiske sjömannen? Det är valet och Ellida lockas av ”det hemska”, att följa med in i det okända.

Det är ingen lätt roll, Ellida – den innehåller många tvära och svårfångade kast. Men Eva Röse bär den genom alla skiften och vi får ett trovärdigt och berörande porträtt av en kvinna i kris.

”Frun från havet” är även i övrigt välspelad. Electra Hallman är till exempel dynamisk och tonsäker som den av döttrarna, Bolette, som uppvaktas av den bräcklige lektor Arnholm (lyhört och levande gestaltad av Bengt Braskered), en viktig bihistoria som speglar berättelsen om Doktor Wangel och Ellida.

Det är en fin föreställning, det här. Ibsens författarskap må ha över hundra år på nacken men han behåller greppet om oss och våra livsval.