Kultur & Nöje

The Boss mullrade – till sist

Göteborg Artikeln publicerades
Foto:Adam Ihse/TT

En timma tråkig växlande molnighet. Ytterligare 60 minuter ostadigt. Sedan rullar åskovädret i in över Ullevi i form en rocklegend som har mycket kvar att ge.

Bruce Springsteen & The E Street Band ”The River Tour”

Plats: Nya Ullevi

Längd: nästan 4 timmar

Publik: 62 600 (och några till)

Bäst: Waiting for a sunny day i regnet, eller slutet när varken bandet, publiken eller någon annan ville gå hem.

Sämst: Den första timmen skaver mycket: rösten, tajmingen, ljudet, känslan.

Det blixtrar till för första gången när en gospelinspirerad My city of ruins ekar ut över Nya Ullevis kurviga läktare. Det har gått en timme sedan Bruce Springsteen gick upp på scen, och äntligen sitter allt där det ska.

Konserten inleds lika huvudvärksframkallande som det tryckande vädret över västkusten. Jag har svårt att sätta fingret på vad som skaver mest: ljudet som blåser runt arenan, att legendens röst mest låter ansträngd eller bara det faktum att något skaver överhuvudtaget.

Och det har skavt kring den här turnén. Förutom den gamla vanliga debatten om överpris på andrahandsbiljetter, har en ny diskussion dykt upp kring Springsteens besök. Under USA-delen av turnén har The Boss nämligen spelat The River från 1980 i princip rakt av. I Europa däremot, har antalet låtar från den ikoniska plattan som namngett turnén dalat för varje konsert, till de maniska fans som letar efter en unik konsertupplevelses stora förtret.

Eller så är det bara media som gjort en höna av en fjäder.

En intressantare fråga är om det inte är en farlig balansgång att göra en världsturné som hyllning till en 35+ år gammal skiva i en tid när livekonserter blir allt viktigare. Det är bara ett litet snedsteg från att vara den rockstjärnan i det äldre gardet som hade absolut bäst liverykte, till att bli en nostalgisk uppvisning. Applåderar publiken fortfarande för att musiken får det att vibrera längst ryggraden eller för att man kan säga ”åh jag kommer ihåg den här låten”?

Halvvägs in i konserten jag nästan beredd att ge det senare svaret, men de sista två timmarna får mig att tänka om helt.

Det blixtrar till igen, ordentligt.

Den här gången både på himlen, i ett tokdansande publikhav och på scen när Working on the highway dundrar ur högtalarna. Bruces röst är uppvärmd. De mörka molnen får den stora arenan att kännas som en liten rockklubb. Kvällens huvudperson visar vilken fantastisk historieberättare han kan vara, och hur tajta han och The E Street Band verkligen är. Tajmingen sitter och hitsen avlöser varandra.

Det är svårt att sätta ord på hur det känns när låtar som Waiting on a sunny day, en smygande I’m on fire, Because the night, magiska Born to run, gåshudsframkallande American skin (41 shots) och en akustisk Thunder Road verkligen kommer till sin rätt. När Bruce ler sitt bredaste leende, de tänder upp lamporna mot en publik i eufori och det är långt mycket mer musikandlighet än nostalgi.

Men det tog lång tid innan åskan rullade in över Ullevi ikväll.


TT:s liverapportering från konserten: