”Se till att riva upp himmel och jord och ställa till det så att frun lämnar honom. Bråka tills han varken är levande eller död. Ta ut all din vrede på honom.”
Processen
Författare: Liu Zhenyun
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Bokförlaget Wanzhi
Uppmaningen får huvudpersonen i den kinesiska romanen Processen (2012) på andra tankar. Från att ha velat döda sin exman ska Li Xuelian nu dra honom inför domstol. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Häradsrätten består av män som bryr sig mer om sin egen karriär än att hjälpa en bondkvinna. Snart är det fler än exmannen som toppar Li Xuelians svarta lista. Rasande beger hon sig till Peking. Hon ska inte bara se till att de centrala myndigheterna tar sig an hennes fall utan nu ska även domarens, domstolschefens, häradshövdingens och borgmästarens huvuden rulla.
Processen publiceras av det lilla förlaget Wanzhi och är den första av Liu Zhenyuns böcker att översättas till svenska. Romanens kinesiska titel Wo bu shi Pan Jinlian (Jag är inte Pan Jinlian) är en referens till den klassiska romanen Jin ping mei (Plommonblomman i guldvasen) och alluderar på den stereotypa bilden av en farlig och lastbar kvinna. Romanens svenska titel för givetvis tankarna till Josef K.
I likhet med Kafkas roman riktar även Liu Zhenyuns process ljuset mot ett mörkt och byråkratiskt system. Men där Kafkas text är hotfull är Liu Zhenyuns roman snarare skruvad. För att rädda sig själva utvecklar de lokala tjänstemännen allt mer extrema metoder för att stoppa Li Xuelians överklaganden. De sätter henne i husarrest, konspirerar med hennes nära och kära och slår en järnring runt Peking för att hindra henne från att nå fram till landets ledare.
Att människor beger sig till huvudstaden för att fästa centralmaktens uppmärksamhet på oförrätter som begåtts mot dem i provinserna är ett system (xinfang) som går tillbaka till det kejserliga Kina och som överlevt såväl Mao-eran som de senaste decenniernas reformer.
De rättssökande är därför inte heller ovanliga gestalter i kinesisk film och litteratur. Det mest kända exemplet är kanske Zhang Yimous filmatisering av Chen Yuanbins roman Berättelsen om Qiu Ju (1992) med Gong Li i huvudrollen. Ett annat uppmärksammat exempel är Zhao Liangs bannlysta dokumentärfilm Petition (2009) som följer rättssökande i Peking under åren 1996–2008.
Trots att Processen beskrivs som en satir upplever jag inte den som särskilt tillspetsad. De senaste årens rapporter om det ökade användandet av så kallade ”svarta fängelser” för att tygla besvärliga rättsökare och dissidenter gör att verkligheten framstår som mer absurd och skrämmande än dikten.
Systemet med svarta fängelser innebär att lokala myndigheter stämplar människor som psykiskt sjuka och låser in dem på mentalsjukhus för att stoppa dem från att söka upprättelse. Kanske är det just denna brist på satirisk förskjutning som gör att jag känner att romanen inte når hela vägen fram.
Men trots vissa brister lyckas Liu Zhenyun ändå illustrera vad avsaknaden av ett fungerande juridiskt system kan göra med en människa. Jakten på rättvisa är brutal och förnedrande – även för tjockhudade och viljestarka individer som Li Xuelian.
