Recension: "Stabilt – men inte speciellt spännande"
Det har gått några år sedan Mustaschs stoner-kryddade hårdrock och markerade ansiktsbehåring dundrade in på den svenska hårdrockscenen. Numera kan man utan överdrift kalla dem rutinerade. Sångaren Ralf Gyllenhammar har synts lika ofta i folkliga radioprogram och tv-inslag som bredbent framför en förstärkare på senare år.
De är helt enkelt ett oerhört stabilt band.
Bara inte speciellt spännande.
Gyllenhammar kallade sitt band "en stor stark” i en intervju i BT igår, och det är en bra beskrivning av kvällens rockmeny. Du vet hur det kommer smaka, du vet hur du kommer känna dig när du fått för mycket … det är förutsägbart, lite trist, men ändå ganska gött. Det rensar ut huvudet.
Mustasch kliver ut till tonerna av ett motorcykelmuller som glider över i låten Black City. Den första kvarten bjuder på hits som blåser rent mellan öronen, som Double nature och Thank you for the demon. Testosterone, det hårdrocksklyschiga titelspåret från förra albumet, bränner också till med sina heavy-metalinfluenser. Man kan ju inte bli annat än glad när trumsetet innehåller två (!) baskaggar dekorerade med gamla bildäck. Det här är ett band som klarar att hålla balansen mellan självförtroende och självironi nästan hela tiden.
Efter hitsen fylls konserten upp av avslagna hårdrocksdängor och ljummet mellansnack, inklusive alldeles för många "är ni gladaaaa!?". Gyllenhammar är något av en showman, men jag hade gärna sett en eller två låtar extra i stället för överflödiga pauser. Presentationen av Yara's song däremot, låter genuin och gör att en ganska medelmåttig låt får mer känsla.
Med ett tajt band, 70-talsdoftande riff och bredbent rock sticker Mustasch ut i sommartorsdags-lineupen. Väl så. Det behövs en rejäl stor stark– eller jag menar en rejäl dos hårdrock ibland.
Men jag har aldrig riktigt gillat blaskig lager.
Lisa Jagemark
Mustasch
Plats: Stora torget
Publik: Boråsarna levererar alltid ett fullt torg på torsdagskvällarna.
Bäst: Att regnet inte kommer förrän konserten är slut. Och Thank you for the demon.
Sämst: När showandet gör att konserten tappar i tempo.