Rysslandskännaren Kalle Kniivilä har rest runt på Krim och talat med vanliga människor om Rysslands annektering. Resultatet är en högaktuell och läsvärd reportagebok.
Krim tillhör oss – Imperiets återkomst
Författare: Kalle Kniivilä
Förlag: Atlas
Den 28 februari 2014 invaderade ryska soldater Krim efter att den ukrainske presidenten Janukovitj hade flytt folkets vrede i Kiev.
Ganska snabbt överskuggades emellertid ockupationen på Krim av den uppblossande väpnade konflikten i östra Ukraina. Rapporteringen om förhållandena på Krim har därför varit mycket sparsam i medierna, men journalisten och författaren Kalle Kniivilä fyller en stor kunskapslucka med sin nya bok Krim tillhör oss: imperiets återkomst.
Titelns "tillhör oss" är nyckelorden som har helt olika betydelse beroende vem som är betraktaren. Kniivilä har rest runt på Krim och pratat med människor ur olika läger, ryssar, ukrainare och krimtatarer – ukrainska lojalister och ryska nationalister. Det här är en högaktuell bok som i blixtbelysning skildrar stämningarna hos människor som plötsligt och med vapenmakt har inlemmats i Ryssland.
Det man slås av i Kniiviläs bok är bland annat propagandans makt, hur människor som välkomnar den ryska annekteringen (dit torde huvuddelen av Krims ryska majoritetsbefolkning räknas) svänger sig med motiveringar och fraser som verkar direkt hämtade från statliga ryska propagandan. Boken illustrerar hur vissa Krimbor genast vände kappan efter vinden, från att vara trogna ukrainska medborgare ena dagen till att bli ryska Putin-trogna patrioter nästa dag. Oberoende medier har tystats och även om uppslutningen kring Putins invasion verkar vara utbredd kan man inte ändå vara säker på vad människor egentligen tycker, eftersom deras opportunistiska vägval eller rädsla för repressalier också kan färga deras uttalanden, vilket Kniivilä låter framskymta.
Öppna kritiker mot invasionen kommer dock också till tals i boken och Kniivilä skildrar hur sådana ställningstaganden har splittrat familjer och vänner – och ibland lett till obehag från de nya ryska myndigheternas sida. Framför allt tycks det vara krimtatarerna – en folkgrupp som deporterades av Stalin 1944 och som först efter Sovjetunionens fall kunde börja flytta tillbaka till det då ukrainskstyrda Krim – som har fått känna på de hårdaste förföljelserna.
Kniivilä visar också hur anhängarna av Putins politik på Krim verkar leva med den nostalgiska drömmen om det gamla sovjetimperiets goda dagar – en romantisering av det som var, på ett så överdrivet sätt att det får "ostalgin" i spåren av det forna DDR att framstå som en mild östanfläkt. Trots att denna dröm tycks vara en mäktig drivkraft, kan det aldrig bli mer än bara en dröm. För någon sovjetisk guldålder existerade aldrig.
