Katarina Wennstam är en av de journalister som betytt mest för den svenska samhällsdebatten på 2000-talet. Hon står alltid, alltid, på utsatta flickors och kvinnors sida. I nya boken ”Flickan och skammen” vill hon diskutera synen på slampor.

Som vanligt har Katarina Wennstam en osviklig förmåga att träffa exakt på samhällets smärtpunkter.

Men boken är lite spretig till formen. Först tror jag att den ska handla om kvinnlig lust och att bli skambelagd för den – men den glider snarare över till att handla om lite av varje, till exempel hur flickor får bära skulden för sexhändelser som egentligen är övergrepp. Vi får möta forskning, fundera kring Monica Lewinsky och Marie Curie (som blev skandaliserad på grund av utomäktenskapligt förhållande) och höra egna berättelser från kvinnor och flickor som varit utsatta för att slampstämplas eller hängas ut.

ERBJUDANDE!

Tillgång till allt innehåll på bt.se samt e-tidningen alla dagar i veckan. 3 månader för 99 kr!

Ironiskt nog känns det ändå inte som om boken berättar så mycket nytt. Det är lite orättvist att säga så, för det är till stor del Katarina Wennstams förtjänst att de här frågorna överhuvudtaget har debatterats senaste decenniet. När hennes bok ”Flickan och skulden” – om attityder mot flickor i våldtäktsmål – kom 2002, landade den i ett vakuum. Ingen hade satt strålkastarljuset på hur flickor skuldbelades för att de hade druckit eller haft kort kjol. Sedan dess har Wennstam skrivit många böcker, de flesta av dem spänningsromaner som står på kvinnornas sida. 

”Flickan och skammen” är ändå klart läsvärd.  Att vi redan vet hur läget är betyder ju inte att samhällets kvinnosyn är i mindre behov av förändring. Monica Lewinsky har fortfarande svårt att få jobb efter Clintonhistorien.

Katarina Wennstam går bland annat tillbaka till sitt eget 1980-tal, när hon själv blev utsatt för att slampstämplas. Högstadie-tillbakablickarna är som mörka scener ur en amerikansk highschoolfilm: ett gäng som omringar henne och säger att hon ska passa sig jävligt noga. ”Hora. Du är så jävla äcklig som du håller på.”

Det är modigt och klokt att plocka in egna erfarenheter. Det ger texten en ärlig känslomässig botten, mycket mer än om författaren bara låter andra tjejer berätta om hur det varit för dem. För visst är det ofta i skolkorridorerna och på tonårsfesterna som livet varit som allra starkast och svårast för många av oss? Själv skäms jag när jag tänker på den där vårkvällen, utanför fritidsgården, på mitt eget 1980-tal. En tjej i sjuan hade ”hållit på med alldeles för många killar” och min kompis som gick i åttan skulle säga till henne att skärpa sig. Hon gav tjejen en lätt örfil. Jag stod en bit bort med bankande hjärta. Sa ingenting.

Sedan 1980-talet har tjejers frihet ökat. Men Fanndis, Mikaelas och de andras berättelser om slampstämpling och utsatthet visar att det är långt kvar tills tjejer och killar lever på lika villkor.