Känslan för djuren gav henne Tunbjörk-priset

Det spritt nya Tunbjörkpriset ska gå till en fotograf som verkar i Boråsfödde Lars Tunbjörks anda. Lars Tunbjörk (1956–2015 var en samhällskritisk, dokumentär och egensinnig fotograf som gärna använde humor i sina bilder.

Julia Lindemalms bildsviter är allt det. Ta de tre bilderna ur "Zoo World" ovan: En elefantsnabel som trevar blint utanför savannen i Borås djurpark. En tiger i Texas med sin ägare. Mötet mellan en besökare på ett betonggolv och en delfin i en liten ynklig bassäng på Berlin Zoo. Julia Lindemalms bilder av möten med djur är inte glammiga. Mer hjärtslitande.

Vi äter lunch på ett vegetariskt café på en solig bakgata i Malmö. Julia Lindemalm arbetar halvtid som pressfotograf på Sydsvenskan, har arbetslokalen i närheten och har redan gjort ett jobb åt Gomorron Sverige samma morgon.

Men hon har också nyligen varit i Sea World och fotograferat en allt tommare djurpark. Dokumentären "Blackfish" som kom 2013 var en ögonöppnare i USA som fick parken att förlora intäkter och förändra sin policy: den späckhuggare som finns där nu i fångenskap blir parkens sista.

– Om bildjournalistik kan påverka? Absolut! Det ger mig väldigt mycket hopp att Sea World ändrar inställning. På mina utställningar har folk sagt att jag öppnat deras ögon, att de inte sett djurparker på samma sätt tidigare. Men jag vill inte kampanja, jag är inte aktivist. Jag jobbar utifrån mina egna upplevelser.

Julia Lindemalm har alltid haft känsla för djur. Och en klar inriktning.

– Jag ser mörkret i det ljusa. Ser det som finns bakom ytan. Jag inser att det är vad jag gjort i reportage från Los Angeles, om bikinimodeller, "partydvärgar" och porr. Det är om ytliga saker, med mörka sidor bakom.

I "Zoo World" går hon också under ytan: bakom galler, glasfönster – och inte minst bortom våra standardbilder av djur i fångenskap. En björn som lutar huvudet och tassen mot ett smutsigt glas kunde vara urbilden av hopplöshet. Ett lejon som sover utsträckt på en smal brits i en betongbunker. En panda som sitter ensam medan besökare flockas på andra sidan glaset... Det är bilder som tagit timmar, dagar och många besök att fånga.

– Jag har mellanformatskamera. 10 bilder på varje rulle och dyrt att framkalla. Man måste vänta på rätt tillfälle.

Julia Lindemalm har också gjort fotosviter från Sea World i USA och om tigrar i fångenskap i Texas. I höst kommer hennes första bok, ”Katt People”. Men att dokumentera djurparker började hon med för bara ett par år sedan. Då gick hon en utbildning i Danmark och avslutade med ett eget projekt. Hon var upprörd över vad hon sett i djurparker, men fotografera dem?

– Jag tvekade länge. Jag var säker på att folk skulle tycka att jag var banal. Det finns en viss statusordning i vad man bör fotografera och djur kommer alltid längst ner i samhället. Det är inte lika värdigt som att fotografera människor. Om djur behandlas i pressen ska det vara lite knasigt eller gulligt.

Fotosviten "Zoo World" hade inget banalt. Den hade genomslagskraft. Den ställdes ut på gallerier i Malmö och Stockholm. Och Julia Lindemalm har inga planer på att överge sitt favorittema: förhållande mellan människa och djur. Hon har också läst vidare om djurens ställning i samhället.

– Jag vill att man ska se att djuren inte är till för oss, se värdet i djur. Alla empatiska människor vet det.

Hennes slutarbete är just klar och handlar om förhållandet mellan barn och djurparker.

– Man hävdar att djurparkerna finns till för att vi ska lära barn om djur och ekosystemet. Men djuren är tagna ur sitt sammanhang och kan inte göra vad de är skapta för: jaga, bilda egna familjer. Det blir fel. Det är inte vilda djur vi ser.

Framtidsdrömmen? Att sammanställa djurparksbilderna i en bok.

– Och någon gång fotografera storviltsjakt och safaris i Sydafrika.