Kultur & Nöje

Inte ens han räddar stämningen

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

BT:s recensent Lisa Jagemark undrar om Foxygens spelning egentligen var en högljudd, psykedelisk punksketch.

Foxygen

Bäst: Teenage Alien Blues i festivalhög volym.

Sämst: Den krypande känslan av att hela konserten egentligen bara är ironisk.

Det hade varit lättare att skriva den här recensionen om det bara handlade om de sista tjugo minuterna av Foxygens spelning i Slottskogen. Det är egentligen bara under den tiden som slynglarna från Kalifornien verkligen visar att de kan skapa något spännande av sitt punkiga, retrodoftande west coast-sound, i låtar som No destruction och Shuggie.

När det låter precis så ironiskt, svårdefinierat, kitchigt och bra som den mest insatta L.A-hipstern vill ha det.

I stället har konserten mest känts som ett enda långt mellanspel. Gitarristerna slåss med plastsvärd. Storbildsskärmen zoomar in på körtjejerna som dansar i takt framför sina fruktdekorerade mickstativ. Bandet skämtar om att spela Let it be, eller spelar kort på scen. Och inte ens Sam Frances maniska scennärvaro, komplett med en frisyr som skulle gjort Hugh Grant stolt, räddar stämningen.