Kultur & Nöje

"Högt och lågt, men alltid med mycket känsla."

Göteborg Artikeln publicerades
Morrissey spelar på Flamingo scenen på torsdagen under Way Out West 2016.
Foto:Björn Larsson Rosvall/TT
Morrissey spelar på Flamingo scenen på torsdagen under Way Out West 2016.

Han är inget annat än en poplegend. Men trots att han både berör och bränner till ibland, är Morrisseys prestation på Flamingoscenen lite för ojämn.

Andreas Wilson presenterar kvällens sista stora akt, sedan följer ett inspelat trumintro, och så kommer huvudpersonen själv. Morrissey ropar "Göteborrrg" med rullande r, och hälsar sedan ett artigt "how do you do?" innan han sätter igång med Suedehead.

En legendarisk poplåt, en legendarisk artist.

Säga vad man vill, men han kan göra en entré.

Det känns på ett sätt naturligare att se Morrissey på Way out wests största scen, än i Borås gamla lokstallar på Åhaga, där jag såg honom sist. Han är ju ändå 'mannen, myten, legenden' - i alla fall i indiekretsar. Han som många (eller åtminstone många manliga) kulturskribenter, artister och författare citerar och parafraserar än idag, han som satte ord på ungdomligt utanförskap med The Smiths och som återuppväckte sig själv som soloartist med bravur efter millennieskiftet.

Mannen som haft 2010-talets trendigaste killfrisyr sedan 1980-talet.

Men att indiedivan borde passa bättre på en pampig festivalscen, betyder inte nödvändigtvis att han också gör det. Den väl tilltagna tiden för spelningen, runt en och fyrtio, i kombination med det faktum att han inte släppt något nytt sedan 2014 (förutom en rätt dålig bok) gör att behållningen med konserten är att han är den han är.

Det går inte att förneka att hans omöjligt djupa, sammetslena röst berör i You have killed me, eller att hans ledsna groucho-ögonbryn accentuerar de starka, melankoliska texterna. Medan torsdagskvällen blir natt och andedräkten börjar bilda små moln av kylan, får vi se allt från pinsamma didgeridoo-intron, till en slående All you need is me. Högt och lågt, men alltid med mycket känsla.

Det Morrissey brinner för, berättar han också, med hjälp av sång, mellansnack och projiceringar på backdropen. Som Ganglord med tillhörande videoklipp om polisvåld, en illustration av en död tjurfäktare till The bullfighter dies, eller en vacker Throwing my arms around Paris, dedikerat till offren i de flera attentat som skakat Frankrike det senaste året.

Tydligast är ändå Meat is murder, med videoklipp av slakt och djurplågeri på storbild bakom artisten. Det är rått, blodigt och väldigt tufft att se. Hur går man vidare därifrån? Ja, har man skrivit en låt som Every day is like Sunday löser det sig. Den blåa balladen passar hans svala manér och den kalla kvällen perfekt. En nostalgisk bild som är lika bra än idag.

fakta

Morrissey

Bäst: Rösten, fortfarande så perfekt avvägd mellan smörigt storslagen och rå.

Sämst: Ingen artist kan använda en didgeridoo utan att dela ut skämskuddar också.

Visa mer...