Etta på bollen är en värdig dokumentation av fotbollssagan Öxabäcks uppgång och fall, tycker Erik Jullander.
Etta på bollen
Författare: Daniel Svensson och Florence Oppenheim.
Förlag: Opponheim förlag
När vår tids största damfotbollsstjärnor, exempelvis Lotta Schelin eller Kosovare Asllani, tar emot sin nästa löneutbetalning borde de skänka en tacksamhetens tanke till Kerstin Johnson, Kerstin Larsson och alla andra som en gång i tiden gjorde stora insatser för att etablera fotboll som en accepterad sport för kvinnor.
Landslaget skulle kunna göra en utflykt till antikaffären i Öxabäck som också har blivit till museum med många minnen från storhetstiden. Svensk damfotboll sägs ha en vagga och den utgörs av Hagavallen.
Framgångssagan om Öxabäck har förstås berättats många gånger förr men inte så här heltäckande. Etta på bollen är en värdig dokumentation – med gedigen statistikdel och allt – om ett gäng pionjärer som fick kämpa hårt för att få göra det som de tyckte var roligast, att spela fotboll.
Boken tar läsaren med genom viktiga milstolpar i historien, från den där danskvällen i Borås 1966 när ett frö till satsningen såddes, via uppvisningsmatcherna runt om i Sverige och SM-gulden fram till damlagets nedläggning 1999.
Intervjuerna med huvudpersonerna bjuder på sköna anekdoter. Författarna vältrar sig i allt det positiva som finns att berätta – om företagsamhet, sammanhållning, målmedvetenhet – och det finns onekligen många som förtjänar att hyllas.
Delar som skaver, som stör solskenshistorien, ägnas inte samma fördjupning. Synd kan man tycka, eftersom det också hör till berättelsen om Öxabäck. Föreningsstyrelsens skepsis när den godkände initiativet att starta ett damlag i slutet av 60-talet hade exempelvis varit intressant att läsa mer om. En sådan utläggning hade kunnat ersätta några av de onödiga upprepningar som förekommer i boken.
Kapitlet som ägnas åt hur fotbollsspelarna emellanåt omskrevs tydliggör i alla fall i vilken motvind huvudpersonerna hade att göra med. En annons om mat med texten ”man blir inte mätt av att titta på 44 kvinnoben” hade inte passerat obemärkt förbi i dag. Lika lite som Expressen hade tillåtit sig att skriva att ett lag förtjänade oavgjort för att spelarna visade upp så mycket ”ögonfröjd”.
Formuleringar att skratta åt 2015. Det har hänt en del de senaste decennierna, trots allt. På gott och ont. Det finns inte längre något damlag som har sina hemmamatcher på Hagavallen. Tack vare Etta på bollen blir det lättare att minnas.
