Kultur & Nöje

Gärna Krunegård i konsertsal igen

Borås Artikeln publicerades
Foto:Lars-Åke Green

Nya arrangemang får Markus Krunegårds (otippat) starka röst att väva samman de känslofyllda texterna med de intensiva popmelodierna. Från och med nu ses vi bara i konsertsalar med akustisk inramning, Markus!

Markus Krunegård

Sagateatern

Publik: I princip fullsatt

Bäst: L.A, L.A och Everybody hurts.

Sämst: Det var kanske lite, lite svajigare i mitten.

Vardagsvemodiga Hemma börjar nästa dag tar vid efter att finsk schlager och Sommar, sommar, sommar ekat mellan Sagateaterns välvda väggar. Markus Krunegård ser sig omkring och frågar varför ses vi alltid på en nattklubb och inte på sådana här vackra ställen?

Det kan man verkligen fråga sig.

Senast jag såg Norrköpings popprins var just på en sådan spelning, en mörk klubb där svetten rann och de geniala fulrimmen fick även de svåraste indiekidsen att dansa. Den här turnén är annorlunda.

Krunegårds akustiska turné under vårvintern är hans mest omfattande hittills i karriären. 33 konserter runt om i hela Sverige, i små vackra konsertlokaler, från kyrkor till teatrar. Lokaler där nedtonade arrangemang kommer till sin rätt men även om Krunegårds repertoar är långt ifrån minimalistisk är det här ändå ett slags segertåg.

För när arrangemanget tonats ned något får hans röst ta större plats. Den som verkligen kan uttrycka alla de stora känslor som hans texter innehåller. Från klockren falsett till babblande verser, det är lika intensivt när han sjunger om den ständiga rädslan att bli påkommen som tomma skal som suktar efter innehåll och fyller alla dansgolv. Det enda jag kan anmärka på är att mängden av ord som trängs i texterna ibland blir svåra att höra (och nej, det beror inte på att jag har svårt att förstå Norrköpingsdialekt).

Den akustiska ljudbilden gör först inte så stor skillnad när det gäller själva låtarna. Själva musiken är till en början lika intensiv och rak som vanligt, låtarrangemangen i princip desamma. Vi får höra låtar från hans hela solokarriär, från debuten Markusevangeliet till senaste släppen, men det är först mot slutet som de vrids om ett varv till. Med hjälp av Markus Jägerstedt på piano och magiskt dragspel smälter rösten, texterna och musiken ihop till ett crescendo som får boråsarna att ställa sig upp.

En dunkande version av Samma nätter väntar alla följs av Everybody hurts, som gör att man får något i ögat, allsångsbomben Hela livet var ett disco och slutligen varma Korallreven & vintergatan. Jag tror inte direkt att någon på plats ångrade att de missade mellofinalen.