Jesper Söder har en historia om krigets Syrien som ytterst få kan berätta. Noa Söderberg blir inte intuitivt medryckt, men ordentligt undervisad. Det räcker.
När världen tittade bort
Författare: Jesper Söder & Johan Fredriksson
Förlag: Forum
För några år sedan började Jesper Söder drömma om något de flesta ser som helt otänkbart: att åka till Syrien och utmana terrorsekten IS. I öppet krig, vid fronten.
Efter otåliga förberedelser anslöt Jesper till YPG, en kurdisk grupp med bas i nordöstra Syrien. Berättelsen tar sin utgångspunkt i hans första, trevande resa till en plats där ingenting är som i Sverige. Några månader senare har det kurdiska folket blivit en ny familj. Vid deras sida lär han sig hur det känns att döda andra människor, leva utan mat och vatten framför näsan på terrorister och att frita fångar, som den gravida 15-åriga flickan från Västsverige.
Språket är rumphugget och ständigt repetitivt. Korta, effektsökande meningar som hela tiden mässar samma mantra: förödelsen är enorm, IS (eller Daesh, som han och kurderna kallar dem) begår fruktansvärda krigsbrott. Minsta rörelse beskrivs med en konstlad intensitet som får en att tröttna nästan omedelbart. Frågan om vad som leder en människa till att göra såhär undersöks tafatt, men besvaras aldrig mer än via Jespers egna käpphästar om godhet och rättvisa. Medskribenten Johan Fredriksson blir inte den betraktande utifrånröst som hade behövts.
Det är emellertid inte det viktiga. Berättelsen om Jespers individuella kamp agerar kanal åt något större: en personlig lektion i den otroligt komplicerade Syrienkonflikten. Genom små instick av historiska jämförelser och förklaringar av krigets uppbyggnad sätts de bistra krigsscenerna i en kontext.
På så vis blir språkets tröttsamma upprepningar nästan logiska. En symbol för krigets lika repetitiva verklighet. 2010-talets Syrien är nämligen ingen häftig historia att berätta välavvägt om i en bok. Det är en vidrig verklighet som bara fortgår.
