Kultur & Nöje

Effektivt men vinklat om droger

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Magnus Linton konstaterar att klasstillhörighet har stor inverkan på huruvida en människa fastnar i narkotikaberoende eller inte.
Foto:Jessica Segerberg
Magnus Linton konstaterar att klasstillhörighet har stor inverkan på huruvida en människa fastnar i narkotikaberoende eller inte.

Magnus Lintons Knark handlar om svensk narkotikapolitik. Jimmy Vulovic har läst en bok som snarare är ett debattinlägg än en historieskrivning.

Knark – en svensk historia

Författare: Magnus Linton

Förlag: Atlas

Det finns ett knep som alla propagandister använder. De delar upp en fråga i ett motsatspar, vi som tycker si och de som tycker så, och ägnar sedan sin tid åt att belysa motståndarsidans brister, exempelvis genom att lyfta fram deras sämsta argument och mest häpnadsväckande uttalanden. Den svenska kriminaliseringsinriktade narkotikapolitiken, som har växt fram sedan 1960-talet och som nådde kulmen under 1980-talet, använder ofta det greppet. Men även motståndarsidan, de liberalt inriktade legaliseringsförespråkarna, använder tekniken. Och allt som oftast slumrar tyvärr sanningen oberörd vidare någonstans mittemellan.

Vinklingen syns ganska tydligt då Magnus Linton i Knark – En svensk historia beskriver den svenska narkotikapolitikens tidigare grundval: nolltoleransens vision om ett samhälle fritt från all narkotika. Jag kan bara läsa boken som ett debattinlägg. Förvisso ett med notapparat och litteraturlista väl underbyggt debattinlägg, men dock ett debattinlägg. Som sådant är boken väldigt bra. Effektiv. Men av det följer förstås också en del brister.

Magnus Linton konstaterar och uppehåller sig förbigående vid att klasstillhörighet har stor inverkan på huruvida en människa fastnar i narkotikaberoende eller inte. Just den centrala aspekten av narkotikaproblematiken borde i en bok med svensk narkotikapolitik som ämne ha ägnats betydligt större intresse. Samtidigt förstår jag varför så inte sker. Klassaspekten har nämligen en tendens att krångla till bilden av en modern drogbrukares rätt att berika sitt liv med exempelvis marijuana.

I bokens avslutande kapitel får läsaren ett exempel från trygga Vaggeryd i Småland. Det gäller en för narkotikabrott åtalad egenföretagare med ett brett och hållbart socialt nätverk på orten. Han hade odlat och rökt egen cannabis för att må bättre. Läsaren får veta mycket om varför han behöver sitt röka. Det är så att säga denna hans rätt och förmåga att för eget bruk, utan att skada någon annan, använda sin drog som hans berättelse egentligen handlar om. Det är den funktion den fyller i Magnus Lintons argumentation. Och så slutar den förstås lyckligt. Mannen slipper fängelse och blir ortens kändis. Mycket ryggdunk och axelklapp.

När de ekonomiskt och nätverksmässigt mindre bemedlade skildras, alltså människor som inte brukar utan missbrukar, får läsaren inte veta så mycket om varför de började. Deras berättelsers funktion i bokens retoriska uppbyggnad centreras istället kring deras rätt till substitutionsbehandling, det vill säga deras rätt att byta exempelvis heroinmissbruk mot livslångt beroende av metadon.

Det är förenklande att alltför fåordigt konstatera klasstillhörighetens betydelse i den typ av missbruk som oftast drabbar den lägre klassen, för att sedan ägna nästan all energi åt att genom väl valda källor argumentera för hur fel den tidigare narkotikapolitiken har varit. Och betraktat i relation till Vaggerydmannens framgångssaga om individens rätt och förmåga, kan jag inte uppfatta slutsatsen som något annat än gammal hederlig var-man-eller-kvinna-för-sig-hållning förklädd till något omsorgsfullt vänsterliberalt.