Kultur & Nöje

Chvrches börjar med synthigt indiedrag – men luften går ur

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Jack Plunkett

Först får de Slottsskogen att kännas som ett synthigt indiedansgolv, men Chvrches tappar fart mot slutet.

Chvrches

Scen: Azalea, Way out west

Bäst: Gun från första skivan.

Sämst: När Martin Doherty sjunger.

Med medryckande indieklubbskänsla, (helt utan gitarrer, men med sjukt dansanta trummaskiner) är Chvrches bandet som, åtminstone för mig, tog den brittiska synthpopen in på 10-talet. Den blev modern med hjälp av Glasgowtrion, helt enkelt. 80-talssyntharna och new romantic-blinkningarna också.

Med en motiverad och tonsäker Lauren Mayberry blir det bra electronica-drag i det kyliga solskenet, och förfestkänslan som ligger över festivalområdet på dagtid börjar övergå i stora applåder, sporadisk dans, och köp av minst tre öl i taget.

Både gammalt och förhållandevis nytt (senaste skivan Every Open Eye kom 2015) material sitter bra, men visst märks det när ett band med bara två album bakom sig ska fylla en stor festivalscen. I mellansnacken blir Mayberry tyvärr lite som Bambi på hal is, både bokstavligt halkande i platåskor, men framför allt mindre självsäker och med mindre scennärvaro än när hon låter musiken tala.

Och svajigheten håller i sig. Efter en intensiv inledning är det inte förrän under konsertens sista tio minuter och genombrottshiten The mother we share som energin är tillbaka igen.