Kultur & Nöje

Blodfull barndomsskildring av Erba

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Boken är baserad på Augustin Erbas eget liv, hans egen familj och uppväxt. En komplicerad, motsägelsefull och fruktansvärd uppväxt.
Boken är baserad på Augustin Erbas eget liv, hans egen familj och uppväxt. En komplicerad, motsägelsefull och fruktansvärd uppväxt.

Journalisten och författaren Augustin Erba har skrivit en lång roman om att växa upp i en familj där ingenting är vad det ser ut att vara. Camilla Carnmo har läst.

Blodsbunden

Författare: Augustin Erba

Förlag: Albert Bonniers förlag

En osannolik barndomsskildring varvas med en supervanlig samtida berättelse om en mediakille på Söder som bildar familj. Jag har svårt att få ihop att huvudpersonen i dessa båda är en och samma. I boken heter han Amadeus och boken är baserad på Augustin Erbas eget liv, hans egen familj och uppväxt. En komplicerad, motsägelsefull och fruktansvärd uppväxt, naket skildrad ur barnets distanslösa, självklara perspektiv. Pojken Amadeus är hårt drillad hemma, slagen, misshandlad och rädd. Hans pappa är atomfysiker, skriver på sin avhandling och örfilar Amadeus när han inte svarar rätt på matten. Mamman ligger mest i sängen med migrän och vill dö. Lillebror går i blöja till fem års ålder och tas om hand av sina äldre syskon. Samtidigt finns mormor och morfar som värnar sitt kungliga arv. Traditioner, uppfostran, högfärd. Kontrasten kunde inte ha varit större mellan familjens arv och deras ickefungerande vardag i en smutsig lägenhet i förorten med knappt någon mat på bordet. Samtidigt har Amadeus skjorta och slips och reser långt varje dag för att gå på anrika Franska skolan inne i stan. Där misshandlas han dagligen av de andra barnen. Alla vuxna blundar. En lärare reagerar en gång. Då får hon sparken.

Blodsbunden har korta kapitel, ofta på bara ett par sidor. Barndom och familjehistoria varvas med ett nu där Amadeus träffar Petra och skaffar barn. Slåss med sina usla erfarenheter av familjeliv och sitt dåliga självförtroende. Olikheterna mellan de två berättelserna – som knyts samman i slutet – är stora. I innehåll såklart men även i ton och stil. Där barndomen i all sin gräslighet blir en gastkramande, intensiv skildring av en familj innesluten i sig själv, där misären är normal och rädslan styr. Den delen av Blodsbunden är tajt, klaustrofobisk, uppslukande.

Den andra delen, där Amadeus är vuxen och jobbar på tv och är neurotisk och blir kär och köper lägenhet är inte alls så täta. När också spermadonation dyker upp som en tredje beståndsdel i den drygt femhundra sidor tjocka boken blir det en sak för mycket för en roman, oavsett hur tilltrasslat det verkliga livet kan vara.

De samtida delarna blir transportsträckor, även om de såklart visar att pojken trots allt växte upp och klarade sig bra. Men de når inte upp till barndomsberättelsens styrka där erfarenheterna går att ta på, lukta, känna. Den lilla kuvade pojkens tysta skrik ropar över sidorna. Smärtsamt och mycket mycket bra.