Kultur & Nöje

Åhaga stod upp för Lundell

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Andreas Carlsson

Ulf Lundell är ute på sin sista turné och han har mycket att dela med sig. Lisa Jagemark ser sina favoriters inspirationskälla visa var rockskåpet ska stå.

Ulf Lundell

Åhaga

Längd: 3 timmar.

Publik: I princip helt fullt.

Bäst: Det avslutande hitmedleyt. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Sämst: Intensiteten försvinner i mitten.

Jag ska inte ens försöka påstå att jag växt upp med Ulf Lundell. Innan jag ens köpt mitt första album hade han en permanent plats i den svenska folksjälen. En ikon, visst, men inte en som var med och skapade mitt musikintresse.

För mig var och är Lundell främst närvarande i andras musik. All rock på svenska, oavsett om den är lika gubbigt bredbent som kvällens huvudperson, har honom att tacka. Jag hör honom i Moneybrothers raspiga röstdjup, Håkan Hellströms katharsisrock, Tomas Andersson Wijs Stockholmstexter och Lars Winnerbäcks svårmod.

Det är så jag lyssnat på Lundell – genom andra.

Nu är denna levande legend ute på vägarna för allra sista gången – även om det är svårt att tro på någon som redan ropat vargen kommer flera gånger tidigare.

Och han hyllas som aldrig förr. Det vill inte säga lite när det gäller någon som närmast anses vara en nationalskatt. När han kliver ut på Åhagas scen, under orangeröda strålkastare mot det räfflade plåttaket, är det med en hyllande kritikerkår, utsålda konserter och trogna fans i ryggen.

Konserten igång på riktigt med På den andra sidan, en rocklåt stöpt i klassisk form. I ett mellansnack berättar Lundell om barndomsvännens radiogrammofon i mahogny. Där spelades Elvis och Little Richard, och "det är därför vi för så mycket oväsen här". Låtar som När vi var kungar och Jag har jobbat för hårt stämmer väl in i det uttalandet.

Lundell har med sig sin fyrtioåriga låtskatt, den som gör att vuxna män får något i ögat och lyfter allsången – till exempel Gruva, Rom i regnet och Rialto – men också Sveriges kanske tajtaste band. De är otroligt samspelta, och självklart bjuds det friskt på solon. Ibland försvinner nerven i allt för finslipade arrangemang, inrepad lekfullhet och tillrättalagda övergångar, men de verkar onekligen ha väldigt roligt på scen. Och det är svårt att motstå gängets patenterade gubbrockmedleys, överdrivet perfekta eller ej.

Allt fler ställer sig upp under den sista timmen, stående ovationer och haglande applåder fyller salen. Och även om mittenpartiet var lite långrandigt måste jag erkänna detta: en artist håller inte 40 år och kan absolut inte trollbinda i tre timmar utan att ha mycket att säga, och veta hur man berättar det.