Ett majestätiskt och skrapigt Low mixar änglalikt med distat
Low
Album: Hey what
Skivbolag: Sub pop/Playground
Low har stått stadigt vid min sida sedan debuten “I could live in hope” 1994. Visserligen med en viss stagnation och halvlyckade experiment då och då.
Förra albumet “Double negative” var dock det bästa Minnesota-duon gjort på nästan 20 år. Det äkta paret Mimi Parker och Alan Sparhawk skapade magi ihop med producenten BJ Burton (även Bon Iver).
Nya skivan är ännu ett imponerande kapitel där de samarbetar igen. Den pastorala minimalismen och Parkers änglalika sång blandas med en skrapig och distad ljudbild. De lyckas hitta en balans mellan det storslagna och trasiga. Tillsammans med amerikanskan Lingua Ignota är det här årets mest känsloladdade album och Low är fortsatt förknippade med evig genialitet.
