Vinnare med valfrihet i vården

Hälso- och sjukvårdens andel av de totala offentliga utgifterna måste tillåtas öka. LOV kan bli ett slag i luften om utbudet av lättillgänglig vård och omsorg inte förändras och utvecklas i linje med människors efterfrågan.

Idag har ungefär 400.000 svenskar privata sjukvårdsförsäkringar. Bolagens främsta försäljningsargument är svensk sjukvårds undermåliga tillgänglighet.

För en premie på 2.000–5.000 kronor om året garanteras de försäkrade snabbt tillträde till undersökningar och vårdinsatser.

400.000 är ett ansenligt antal personer. Den privata sjukförsäkringsbranschen har för länge sedan lämnat de tider då de i huvudsak hade statussökande och påtagligt friska ”direktörer” i kundstocken. Nu växer branschen och alltfler människor med behov av vård kommer in i registren. Trycket ökar; en person som är privat försäkrad förväntar sig inte köer och utdragna väntetider.

Flera av bolagen planerar därför betydande premiehöjningar. Det kan innebära att branschens tillväxt dämpas något. Men faktum kvarstår, privata sjukförsäkringar möter ett växande intresse hos allmänheten.

Den offentliga sjukvården har märkvärdigt svårt att få fram mer lättillgänglig vård. I strida strömmar kastar regeringarna in pengar och vårdgarantier i den offentliga vården. Men det tycks inte hjälpa. De återkommande uppföljningarna av landstingens väntetider för även enklare ingrepp visar på en uppseendeväckande oförmåga att matcha vårdgarantiernas tämligen utdragna tidsgränser.

De privata sjukförsäkringsbolagens guldägg är deras förmåga att snabbt serva den försäkrade med ett möte med lämplig läkare. Personen blir undersökt på ett adekvat sätt och skickas hem med antingen ett lugnande besked, ”du är frisk”, eller med en bokad tid hos en specialist för fortsatt utredning eller vårdinsats.

Så fungerar en effektiv tjänstesektor. Och så borde givetvis även den offentliga vården fungera. Men det vill sig inte. Den offentliga vårdens oförmåga att möta konkurrensen från de privata bolagen beror på att landstingen inte identifierar sig som leverantörer av angelägna och eftertraktade välfärdstjänster. I debatten framförs ofta svårbegripliga argument där den ”behovsstyrda” sjukvården ställs mot den ”efterfrågestyrda” vården. I allt väsentligt torde det ju vara just de som har behov av sjukvård, som efterfrågar sjukvård. Att ställa de behövande i oändliga köer i stället för att ge dem en snabb vårdkontakt är knappast optimalt.

Behovsstyrd vård är egentligen en omskrivning för utbudsstyrd vård. Vårdens landstingshuvudmän identifierar behoven och formar därefter ett utbud av vård och omsorg. Efterfrågan som inte passar in i det beslutade utbudet hamnar på undantag. Det är inte så mycket att säga om när det gäller friska människor som av icke-medicinska skäl vill förändra/förbättra utseendet hos diverse kroppsdelar. Sådana önskemål bör betraktas som betaltjänster utanför det skattefinansierade utbudet.

Människors efterfrågan på snabba läkarkontakter för att få sin oro stillad, för att bli undersökt, få besked och om nödvändigt snabbt komma in i behandling, är däremot en helt annan sak. En sjukvård värd namnet måste kunna möta denna efterfrågan på ett effektivt och brukaranpassat sätt.

Lagen om valfrihet kan visa sig bli ett bra redskap för bättre vård och omsorg. Brukare och patienter kommer att söka sig till de leverantörer som förenar tillgänglighet med snabbhet och kvalitet. Andra leverantörer – med ett otidsenligt utbud – kommer att sorteras bort.

Widar Andersson

politisk redaktör Folkbladet