Vi sköter inte marknadsföringen
På tisdag, 15 maj, skulle Lars-Erik Larsson fylla 100. Han skrev sin eviga klassiker Pastoralsviten 1938. Men varför tar vi så illa hand om våra geniala verk?
En gång på 80-talet var jag svensk representant på en festival för modern musik i Östberlin och fick möta en generalinventering av Östeuropas tonsättare och musikvetare. En höjdpunkt var en konsert – mest Mozart – med English Chamber Orchestra ledd av ungerskfödde pianisten Tamás Vásáry. Succén var enorm, Så skulle det bli extranummer. Orkestern spelade upp just Larssons Pastoralsvit, hela sviten på uppåt en kvarts speltid.
Efteråt blev jag omringad av frågvisa musikvetare som ville veta mer om det man antog nya stycket och tonsättaren. De ville inte tro mig när jag sa att det var 50 år gammalt. Så illa har vi alltså skött marknadsföringen.
Än i dag hittar jag med ett enda undantag bara svenska tolkningar i en internationell skivkatalog – en kanadensisk platta med Vancouvers radioorkester.
Annars hade Larsson börjat som internationell storhet när Hermann Scherchen dirigerat hans Sinfonietta på världsmusikfesten i Florens 1934. Den ende som inte var nöjd med stycket var tonsättaren: ”För krampaktig och komplicerad. Jag ville skriva enklare, mjukare, luftigare. Det låter anspråksfullt, men jag ville faktiskt upphäva tyngdlagen.” Med hans sätt att lyssna hade Webern gjort på samma sätt, och tro det eller ej: Larsson gick själv i kompositionslära för Alban Berg i Wien och började med tolvtonsexperiment i några pianostycken.
Men snart blev mozartsk enkelhet och direkthet hans ideal. Några av sina finaste verk skrev han på dåvarande Radiotjänst. Pastoralsviten tillkom som vinjetter till en lyrisk-musikalisk svit Dagens stunder. Lika berömd blev sviten Förklädd Gud i en ton mellan Nielsen och Sibelius. Vad han ville var att roa och underhålla, men få har gjort det med samma melankoliska tillbakadragenhet.
Mina CD-dyrgripar är Förklädd Gud och de tre symfonierna med Helsingborgs symfoniker på BIS, samma orkester med Pastoralsviten på Naxos samt de tre kvartetterna och Intima miniatyrer med Helsingborgs Stråkkvartett på Big Ben. Sin enkla stil till trots var han en ständig sökare: ”Jag söker något som gör det meningsfullt för mig att skriva musik.” Lyssnaren finner ständigt nya djup.
Rolf Haglund
