Vi lurar oss själva i Köpenhamn
Men på många håll är oron stor. Över klimatet. Och över politikernas förmodade oförmåga att nå fram till ett lyckligt slut i Köpenhamn. Min uppfattning är att det är bättre att misslyckas helt i Köpenhamn, så det inte blir något avtal, än att lyckas plita ihop ett dåligt avtal som sedan världen måste leva med.
Hur det än blir, kommer vi inte att kunna förhindra att jordens medeltemperatur ökar mer än 2 grader, vilket ju är den politiska målsättningen. De verktyg man är villiga att sätta in räcker inte för att nå detta mål. Men vad värre är, den utgångspunkt man har i Köpenhamn omöjliggör att målet uppnås. Utgångspunkten är nämligen att besluten underställs kravet på fortsatt konsumtion, och fortsatt ekonomisk tillväxt, i de redan rika länderna. Därmed är det kört.
Uppmaningen att köpa mer ”för att få igång hjulen igen” är det starkaste budskapet från världens politiker. Klimatfrågan är underställd kravet på ökande konsumtionsströmmar.
Jublande kommer medierna att skrika ut att det blir nya rekord i julhandeln, trots att dessa rekord innebär ytterligare ökande utsläpp i de länder där man tillverkar produkterna – och det är mest saker som slås in i julklappspapper.
Annars är det intressant att följa hur medierna i olika delar av världen belyser klimatmötet. Inte minst hur man beskriver de rika ländernas föreslagna hjälp till den fattiga världen. I Sverige och andra materiellt rika länder talas det om att bygga upp en klimatfond ur vilken de fattiga skall få bidrag. I den fattiga världen, där klimatförändringarna slår hårdast, talar man om skadestånd. Den rika delen av världen, som ju blivit rik på att använda allt mer fossila bränslen, har en skuld till de fattiga länderna.
Jag menar att det är helt rätt att tala om skadestånd. Allt annat är att ge oss en oförtjänt aura av godhet när vi försöker åtgärda det vi ställt till.
När vi nu från helsidesannonser uppmanas att sticka till Kina för att shoppa billigt inför julen, känns det som om skulden når ända in i märgen. Om flygplanen är fulla så medför varje passagerarplats lika mycket utsläpp av koldioxid som en genomsnittsindier gör sig skyldig till på två år.
Men vi i Sverige då? Kan vi klara vår del av de krav som planeten ställer på oss? Ja, faktiskt. Om vi räknar lite fiffigt. Om vi utgår från att vi förlägger allt mer av produktionen av konsumtionsvaror till andra länder. Och om vi börjar köpa allt mer mjöl ifrån polska och tyska bönder?
Men detta sätt att räkna, vilket är utgångspunkten i Köpenhamn, medför att vi lurar oss själva. Vilket givetvis politiker av alla möjliga sorter tycker är kul. Men vi måste lära oss räkna på vad vår konsumtion ger upphov till.
Det finns även ett pinsamt ideologiskt perspektiv på klimatfrågan. Kineserna lurar i vassen, med sin statligt dirigerade näringspolitik kan de får för sig att göra under, att faktiskt, med planekonomiska medel, masstillverka vindkraftverk, smarta solceller och bilar med den smartaste tekniken. Vad säger vi om diktaturen klarar av det demokratin inte klarar? Hur slår det på den fria marknadsekonomin om den visar sig vara värdelös? Kommer vi i vår del av världen åter att börjar fundera på blandekonomi, en ekonomi med mer statlig styrning?
Nu hoppas världen att den stackars Obama skall frälsa oss, om inte i handling så åtminstone i retorik. Det verkar som om vi nöjer oss med retorik. Det kostar på mycket mindre, ställer liksom inga krav på oss själva, får oss att känna välbehag. Kanske skall vi ge varandra lite god retorik i julklapp?
Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)
