Valår i år – och svårigheterna hopar sig för Merkel
Jublet var mycket stort. Framförallt gladde sig SPD åt att deras kanslerskandidat i förbundsdagsvalet i september, Peer Steinbrück, inte tycks ha skadats. Han har anklagats för girighet – skyhöga föredragsarvoden och krav på högre kanslerslön. De grönas vackra valframgång banade vägen för regeringsskiftet.
För Merkel torde svårigheter ha hopat sig på ett sätt hon inte väntat. Inte mindre än sex gånger valtalade hon i Niedersachsen. Inte desto mindre minskade CDU sitt röstetal och partiets nya stjärnskott (Mac Allister) fick se sig slagen. Det hjälper henne inte att hennes CDU fortsatt är största parti, alltför många konservativa taktikröstade på FDP och deras ledare Philip Rösler. Röslers ställning inom sitt parti är fortsatt bräcklig. Knappast skulle det förvåna någon, om liberalerna inom kort väljer en ny ledare.
Angela Merkels första kommentar till valutgången – säkerligen riktad till Rösler – var att nu måste hon och CDU i första hand tänka på sig själva. Trappan in i det egna huset måste med andra ord hållas välsopad. Koalitionen med liberalerna har varit bekymmersam för Merkel. En koalition med socialdemokraterna hade löpt i tryggare spår och det är inte uteslutet att höstens val kan leda till en så kallad ”stor koalition”. Stridsfrågorna är inte omöjliga att finna lösningar på, främst kanske de under begreppet social rättvisa. (Soziale Gerechtigkeit: Mindestlohn och Betreuungsgeld = särskilt bidrag till barnfamiljer.)
På Merkels egen planhalva pockar ett annat bekymmer på klarläggande. Hennes utbildningsminister Schawan anklagas för fusk med sin doktorsavhandling. Nu skall efter nio månaders segdragning av universitet i Düsseldorff saken äntligen prövas och det kan ta nio månader av ovisshet och mediala spekulationer. Till skada för både Merkel och Schawan. Oavsett utgången.
Merkels ställning utrikespolitiskt är stark men utsatt. Eurokrisen är det stora bekymret. Där väger hennes ord tyngt. Man firade i januari att det fransk-tyska vänskapsfördraget (Elyséfördraget) fyllde femtio år. Premiärminister Hollande och en stor rad franska politiker var i Berlin. När Hollande och förbundspresidenten Gauck skulle paradera till militärmusik, hade trumpeterna ventiler frusit fast. Nu fick de båda herrarna med avmätta steg på den röda mattan till enbart trumvirvlar och en liten flöjt.
Många såg något symboliskt i detta. Sedan Merkel öppet stödde Sarkozy i presidentvalet har linjen mellan Paris och Berlin inte gått het. Nu duade man dock varandra men det hjälper inte – förhållandet är nog ännu så länge att betrakta som ett äktenskap man håller vid liv för barnens skull.
Ett problem i vardande är EU-relationen till England. Camerons utspel om nya förhandlingar har stött på irriterat tyskt motstånd både i Berlin och Bryssel. Merkel själv har dock signalerat diskussionsberedskap.
Per-Ove Ohlson
lektor
