Vad den danska valrörelsen borde handla om
Oavsett vilket finns det några synnerligen kalla fakta som alla danska politiker måste förhålla sig till: I Danmark bor 5.561.000 personer. 2.049.000 av dessa lever på transfereringsinkomster (förtidspension, efterlön, arbetslöshetsbidrag, socialbidrag, folkpension, studiestöd...).
Det är 37 procent av befolkningen. Räknar man också med barn och offentligt anställda så är över hälften av befolkningen beroende av den offentliga sektorn. Varje år kostar detta statskassan 314 miljarder kronor. För att finansiera det har Danmark ett av världens högsta skattetryck. Ändå visar statsbudgeten för 2012 på ett gigantiskt underskott – minus 85 miljarder kronor!
Det danska samhället ger vid internationell jämförelse en enastående stor andel av befolkningen offentlig hjälp och mer än en tredjedel av alla skatter och avgifter som staten får in går till detta. Närmare 40 öre av varje skattekrona slukas av transfereringarna. Det blir inte så mycket kvar till andra grundläggande statliga ansvarsområden som sjuk- och hälsovård, utbildning och infrastruktur.
Det är ruggiga siffror . Orsak? Ja, det finns flera, såsom den internationella ekonomiska krisen men också den demografiska utvecklingen; varje år stiger antalet folkpensionärer (över 65 år) med 30.000–40.000 personer.
Och vad gör politikerna? Mycket lite, det har istället vid de senaste valen handlat om att erbjuda maximal trygghet till maximalt antal väljare. Det har resulterat i ett samhälle där mer än hälften av medborgarna står utanför arbetsmarknaden. Majoriteten, som alltså inte har ett jobb, har kunnat rösta sig till de pengar som egentligen tillhör minoriteten som arbetar...
Den borgerliga regeringen har i princip bara haft att administrera detta. Varken socialdemokraterna, till vänster, eller Dansk Folkeparti, till höger har visat något intresse för ett brett, konstruktivt samarbete för att lösa Danmarks allvarliga problem. De har istället flörtat med väljarna med populismen som adelsmärke.
Vad Danmark skulle behöva är ett totalt avskaffande av efterlönen (en förtida pension av ren lyxkaraktär), höjd pensionsålder (till 70 år), en begränsning av de så kallade dagpengarna till arbetslösa så att det blir ekonomiska incitament för att komma tillbaka på arbetsmarknaden och en justering av inkomstskatten till EU-nivå.
Men om detta höres intet i den nu så intensiva valrörelsen. Istället sprutar de båda blocken ur sig vallöften i en aldrig sinande ström. Visst talas det om "ekonomiskt ansvarstagande" men det tar sig inte uttryck i några konkreta reformförslag.
Maktbegäret dominerar, men såväl de röda som de blå kommer – efter valdagen – att tvingas konfronteras med den barska verkligheten. Held og lykke (lycka till)!
Jöran Svahnström
frilansjournalist, Köpenhamn
