Vad anser riksdagen om fildelning?

Det är länge sedan sommarens formliga bombardemang med brev från enskilda och massbrev i tusental till varje enskild ledamot. När debatten om FRA och signalspanin-gen var som intensivast fick riksdagen ta emot 25 miljoner e-brev. Det som fått den ”andra världen”, som politiker och medier har så svårt att förstå och greppa, att sända nya brev är förslaget till ny lag för att stoppa den illegala fildelningen.

Det är ingen lätt fråga och ingen fråga att ta lätt på. De som skrivit en bok, designat en ny kostym, tagit fram ett nytt läkemedel, komponerat ett musikstycke, skapat en film, konstruerat ett dataprogram o?s?v, har alla ett intresse av att deras möda kommer till användning. Men de har också ett berättigat intresse av att få utdelning för sin skaparmöda och få igen satsade pengar.

Vid alla former av skapande blir det problem när det finns personer som inte vill göra rätt för sig. På universitet och högskolor kopieras hela eller delar av böcker vilket innebär att författaren och förlagen inte får den ersättning de är berättigade till. Läkemedelsbolagen brukar klara sig genom att sända ut horder av advokater som håller efter dem som trillar plagiatpiller innan skyddstiden löpt ut.

Mer problematiskt blir det när det inte handlar om fysiska föremål. När bokens papper, musikens eller filmens platsskiva förvandlas till ettor och nollor och digitaliseras då går spridningen ofantligt mycket lättare. Därmed sänks tröskeln för att begå brottet. För det är och måste vara ett brott att snylta på det andra skapat. Så är det också skrivet i den lag, upphovsrättslagen, regeringen efter ett EU-beslut nu vill skärpa.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har förklarat att det inte handlar om att jaga en hel ungdomsgeneration och förre justitieministern Thomas Bodström att det inte gällde att spionera in i pojkrummen. Regeringen har också avvisat det myc-ket långtgående och fullständigt horribla förslaget från en utredning om att personer som begått upprepade upphovsrättsintrång ska kunna stängas av från internet.

Däremot menar lagrådet att regeringen går längre än vad EU-direktivet kräver, genom att till exempel musikförlag ska kunna få ut uppgifter från internetleverantörer om vem som gör vad när de kan påvisa ”sannolika skäl” för ett intrång. Enligt EU-beslutet bör det bara ske när det finns ett klart samband till en rättegång. När det gäller läkemedel är det inte patienterna som ska sättas åt utan dem som tillverkar de plagierade produkterna.

På samma sätt bör det vara en självklarhet att det är de som framställer piratkopierad musik och film eller tillhanda håller den via nätet som ska jagas och spioneras på.

Internationellt handlar det om bland annat Kina och Ryssland där fuskandet blivit storindustri och där regeringarna blundar för verksamheten. Här måste Sverige trycka på i internationella sammanhang.Här hemma handlar det om att få unga och för den delen äldre att visa respekt för dem som skapar samhällsnyttiga och/eller njutbara produkter och upplevelser. Vi har alla ett intresse av att ett av incitamenten för skapandet, att tjäna pengar, inte naggas i kanten.

Visserligen måste själva användandet av snattade produkter kriminaliseras, i annat fall faller kriminaliseringen av spridningen. Men tyngdpunkt, inriktning och praxis måste utvecklas därhän att lagen inte blir en jakt på en hel generation utan på dem som ägnar sig åt denna form av häleri i stor skala och/eller tjänar pengar på den.

Riksdagsledamöterna har ingen lätt uppgift att svara på e-breven. Men det ska det heller inte vara. Det är deras jobb att förklara hur de tänkt och vägt olika intressen mot varandra.www.riksdagen.se hittar du adressen till dina riksdagsmän. Skriv på.

Nils Funcke

journalist