Tysk politik: Arena, teater eller cirkus?
Begreppet politisk ”teater” är dubiöst. Är det man ser och hör allvar eller är det spel för galleriet? Med ordet ”cirkus” degraderar man värdet av aktörerna och deras spel Då går det livligare till: grova slängar, intrikata intriger, clowneri, agerande utan struktur och ordning. Gärna med tjo och hojt
Om jag får tillfälle att senare förklara min liknelse, vill jag säga att det, som från min position som främmande betraktare, tidvis utspelar sig i Tyskland, är politisk cirkus. Manegen är den bild TV och tidnin-gar ger av det politiska livet.
Här några inslag. Det är flera månader sedan Hessen gick till delstatsval. Premiärministern Koch förlorade stort men inte tillräckligt stort för att en annan segrare skulle kunna utropas. Därefter har turerna varit många och lösningarna fastlåsta. Koch fick trots förlusten några fler röster än socialdemokraterna (SPD) och han släpper inga taburetter.
Före valet gällde linjen att SPD inte skulle ha något att göra med det nya vänsterpartiet Die Linke, ingen koalition, inget stöd. Det var ordförande Becks linje. I det dödläge som uppstod menade dock Beck att man kunde låta sig stödjas av vänstern. Men då släppte han Barrabam lös!
Socialdemokraterna talade om svek och protesterna gick snabbt upp i falsettläge. Följd? Koch sitter kvar på sin bräckliga tron men Becks ställning är vacklande även om partiet som helhet ger honom sitt stöd och vidhåller, att man skall ha die Linke minst på armlängds lucka.
Partiets vice ordförande, den robusta Andrea Nahles, blåser då i stridstrumpeten. ”Vi kan visst tänka oss samtal.” Hon anger dock inte hur, när eller med vem. Trätan är så stor att sågspånen stänker.
Sådana meningsmotsättningar är naturligtvis ”gefundenes Fressen” för pressen som får något att föra till torgs, men det gäller också för andra i manegen. Generalsekreteraren i Bayerns konservativa parti (CSU) Haderthauer påstår att det råder kaos inom SPD, vilket försvårar samarbetet i koalitionsregeringen.
Då glömmer tydligen dock Haderthauer, att hennes CSU också sitter i rege-ringen och att just CSU har vållat splittring genom att kräva skatteavdrag för resor till arbetet redan från första kilometern. Varför hennes glömska? Bayern går till val i september och CSU behöver stärka sin ställning, därför ett populärt agn i röstfisket.
En annan aktör i den politiska manegen, som gärna vill ha ljuset riktat på sig är ministerpresidenten Rüttgers i Nordrhein-Westfalen. Han vill ändra en grundbult i det sociala systemet, den s.k Hartz IV-klausulen.
Som synes, många röster, stora gester och en hel del oro – men i manegen.
Arenan har ingen ridå, teatern har en ridå som skiljer scenen från salongen – vad har cirkusen? Jo, ett litet draperi. När det dras åt sidan kan clownerna försvinna för att ge plats åt nästa nummers aktörer. Bakom det där draperiet måste likväl ordning råda och i Berlin gör det tydligen det även om somligt kan verka vara cirkus.
Man hade ett gott exempel på denna inre ordning, när finansminister Steinbrück presenterade sin budget i juli. Det var en påtagligt nöjd minister, som tackade regeringskollegerna för att de visat återhållsamhet under budgetarbetet.
Statsskulden har kunnat reduceras och de lån som nu behöver tecknas är blygsamma i förhållande till totalbudgeten som närmar sig 300 miljarder euro och inom tre år kan man vara skuldfri.
Per-Ove Ohlson
lektor
